Skärtorsdagsafton. Min nya finska församling firade stor nattvardsgudstjänst. Jag fick uppleva fina, för mig nya ceremonier en församling utan egen kyrka inte kan ordna: det effektfulla omklädandet av altaret i svart, släckande av alla ljus utom ett, dunklare belysning till den sista a capella sjungna psalmen.
Mycket i det nya sammanhanget är väldigt fint. Och det är enormt skönt att inte behöva rädas att den heliga stämningen slås i kras av homofobiska eller i övrigt konservativa vändningar i predikningar och tal.
Men en sak är jag snuvad på: mitt andliga modersmål. Jag är relativt tvåspråkig och upplever båda inhemska som ”mina språk”. Men trots allt är svenskan mitt andliga modersmål. Och mitt i den stämningsfulla påskkvällen känner jag ett sting av bitterhet över att jag härefter måste utöva min religion på ett annat språk.
Ja, jag känner ett riktigt hat mot dem som är orsak till att det är så. Gud hjälpe och förlåte mig!
Carola Ekrem 