Påskafriden är tillända och påskljusen utblåsta. Det sista intensiva arbetspasset före sommaren har tagit vid. På min arbetsplats innebär det lämpligt nog mitt i vårtröttheten utbyte av det mesta i teknikväg.

– Vi byter gemensam printer-skrivare från en modell man just lärt sig bemästra. Den nya apparaten står hotfullt och väntar på installation, det är en riktig helvetesmaskin, med skrämmande liten kontrollpanel (ju färre knappar dess mer komplicerade funktioner) och har du glömt din passernyckel hemma får du glömma printandet, ty inte ett papper kommer ut utan personlig registrering.

– Så byter vi e-post vilket föranleder skolning icke blott i postfunktionen utan även rums- och mötesbokning, dokumenthanteringen i hela dess vidd, samt givetvis hela kalendersystemet.

-Semester skall härefter bokas i ett nytt separat system, även det nybakat.

-De gamla registerdatabaserna har ersatts av en ny komplett och alltinkluderande databank som kräver nytänkande och sannolikt inte fungerar klanderfritt på ett tag.

Var det något mer? Säkert men det har jag glömt. Det är bra att hålla mostrarna på tå tekniskt, här har ingen chans att somna in. Det är egentligen ett underverk vad allt man lärt sig bemästra de senaste tio åren.

För det ovanbeskrivna är ju bara hjälp- och stjälpmedel, inte arkivarbetarnas egentliga arbetsfunktioner. Saker vi utan väsen och pjunk ska tillgodogöra oss, med blixtens hastighet.

Vi som på gränsen till pensionen hänger med i svängarna borde få guldkrona på huvudet och löneförhöjning därtill.

Det var ett fruntimmer i nyheterna i dag som (på tal om de rejält lägre kvinnolönerna i Finland) rapporterade om att unga kvinnliga ekonomer framlägger 500 euro mindre lönekrav än sina manliga kolleger.

Vi är mesiga, det är vi, unga som gamla. Upp på barrikaderna systrar – löneförhöjning för varje nyordning borde det ju bli – så fortbildade och omskolade som vi är vordna – guld värda för vår arbetsgivare!

20130402-230716.jpg