Man borde kanske inte blogga när man är så ledsen som jag är just nu. Men ledsenheten är ju också en del av livet, en bit man inte ska gömma undan.

Livet i bloggen är ju inte bara glada resor och läckra söndagsmiddagar. Det är oro, det är svek, det är åldern som plötsligt känns av mer och det är sjukdom i kretsen omkring en.

Det är mitt i ledsamheten man får insikten om vad som är betydelsefullt. Och allt det viktiga hör till den lilla världen, det man har en tendens att ta för givet. Det goda stödet av en vän, barnbarnets kram, maken som sveper ihop en god spagetti en onsdagskväll, väninnan som förstår precis vad man menar, den vackra tavlan, en melodisnutt i radion, lite funderingar vid ett tänt ljus, koltrastens sång.

I princip är allt som hör till denna betydelsefulla sfär gratis. Jag skrev nästan samma sak nån dag sen, men det har för mig blivit ett credo. Jag behöver inte högre lön och finare tjänst och större lägenhet eller en bättre telefon. Allt det där ramlar platt ganska fort. Det är oviktigt.

Egentligen är livet alldeles obarmhärtligt och jag vet inte hur vi klarar av att leva det. Det ledsna och dystra lurar bakom varje knut. Och insikterna slår en ju först när det i princip är för sent. Eller – kanske det aldrig är det? Jag vet varken ut eller in längre.

20130417-213210.jpg

Annonser