Den tradiga vårvintern har väderleksmässigt vänt till det bättre. Mentalt är det annat. I dag kunde man i det finska kyrkobladet Kirkko&Kaupunki läsa en artikel om min forna svenska församling. Artikelförfattaren förvånade sig över att inte en enda kvinna anställts fast i prästsyssla där ännu. Bortförklaringarna och slingrandena i intervjun beklämde mig.

Sen var det årets gynekologbesök. En ny cysta har ploppat fram. I sig är den ju ingen dödsdom, men den ska kollas regelbundet, det har jag erfarenhet av från förr. Och den kan få för sig saker. Tur att jag har en kompetent läkare, vänlig är hon också.

De senaste veckorna har ju visat att jag hinner dö många varv om i andra krämpor innan den blir malign. Men det är ändå oroligt.

Så man behöver comfort food. På hemvägen från sjukhuset vek jag in till Ekbergs konditori, beläget tvärs emot mitt gamla flicklyceum. Två sötsurlimpor inhandlade jag. Väl hemma bredde jag smör på stora limpskivor. Livskraften steg flera grader.

I morgon blir det nystekta munkar på S dagisjippo. På fredag blir det pizza med T och S, vi har kvällsvakten där.

Och i måndags bakade flickorna muffins åt mig – dem åt vi ute i solskenet vid lekstugan.

Comfort food, alltihop, men snart har jag nog ingen komfort i byxlinningen. Det är något primitivt i denna längtan efter basic, lite ohälsosam, men tröstande mat. Det är ett skov, jag vet. För om jag lever och har hälsan ska jag ju traska damtian om en månad, det är ännu på gång.

Salladsvecka i sikte. Så småningom.

20130424-192749.jpg

Annonser