Ikväll invigde jag de nya vandrardojorna. De var väldigt neonfärgade i kvällssolen. Jag såg både energisk och obskyr ut, tror jag. Det var bra studs hela vägen, jag är på gång, bokstavligt talat.

När man vandrar hinner man tänka – det är ett bonus. Och byggnadsbarackerna på vår gård fick mig ofrivilligt att fundera över sommaren som detta år firas utan tillgång till balkong, med alla fönster inpackade och vädring noll. Nu är det ju så, att balkongen fungerar som vår enda ”sommarstuga” och trädgård, varför det känns särskilt besvärligt med balkong och fasadreparation för vår del- jag tror faktiskt vi är de enda i hela husbolaget som utnyttjar balkongen – i alla fall till max.

Men i sommar blir det andra bud. När det gäller stora sorger får man vända sig till Gud, när de små bekymren kommer gäller det att plocka fram sin inre Pollyanna – ja, alltså den irriterande barnbokshjältinnan som i varje motgångens stund lekte ”vara glad-leken” som vände det värsta till det bästa.

Nåväl jag funderade i dessa banor en stund och kom till att fasadinpackningen medför att:

– jag inte behöver tvätta fönster i år
– jag inte KAN dammtorka bokhyllorna i år, för allt dammet blir ju inomhus
– om det blir en regnig sommar är det inte så stor skillnad om vi är inpackade eller inte
-om det blir en het sommar kan vi utnyttja den stora gård husbolaget lyckosamt nog har, vi får flytta ut med böcker, grill och vin och fira skymning under den stora eken varje kväll
-det blir ett lysande tillfälle att utveckla sina kunskaper i grillkokkonst

Men några vidlyftiga pelargonodlingar blir det inte i år. Fast jag kan kanske bära ut några basilikakrukor. Och lever man nästa sommar – då ska balkongen prunka värre än någonsin. Och lägenheten har stigit i värde. Och det stora lånet man betalar av från rörreparationen nyligen har också vuxit .
Fast det där sista sa jag och inte Pollyanna.

20130504-201505.jpg