När jag greps av eftermiddagutmattningen på jobbet i dag – den slår till sådär mellan 14 och 15 kopplade jag av några minuter med att gå in på fastighetsförmedlarnas gemensamma webbsida. Det är nämligen kommet därtill att jag skulle vilja flytta.

Jag känner mig inte hemma i detta förortsområde av Helsingfors längre. När vi flyttade in i den nuvarande lägenheten bodde nästan hela släkten inom radien av en halv kilometer, mamma, systern med familj, svärföräldrarna, morbror Nisse, svärmors faster och kusin. Hela klanen. Nu är det bara svärmor och vi två kvar.

Sen var församlingen och kören ett viktigt argument för att bo kvar. Nu är denna koppling ett minne blott, ett ilskande sår som borde få läkas annanstans.

Sen fanns det vänner. De som inte flyttat bort är döda.
Jag är färdig med detta ställe. Jag vill bort. Jag vill närmare barnbarnen, jag vill igen komma med i en svensk församling. Jag vill inte klättra fyra våningar utan hiss med tunga kassar.

Lägenheten är ok, men vi har aldrig själva valt den. Svärföräldrarna erbjöd i tiden (i en föräldratypisk blandning av välmening och maktlystnad) ett byte av lägenheter så vi flyttade in i deras större – makens gamla barndomshem. Det var en lösning då, nu smärtar också det beslutet. Vi borde ha slagit oss loss, valt själv.

Nu sitter vi fast i rörreparations-fasadreparations-balkongreparationsträsket. Kommunikationerna till förorten har det senaste året försämrats radikalt. Köpcentret är öde, med gapande tomma affärslokaliteter.

Bort. Men min surfingexpedition på nätet gav nedslående resultat. Det vi har råd med är trångt, mörkt – utbudet är därtill minimalt. Det känns ytterst motigt att ge sig in på att söka ett nytt bo.

Så jag får fokusera på koltrastarna och den stora gården och att det är nära till naturen och att vår tvättstuga blivit så snygg efter reparationen. Och hoppas på nån sorts vardagsunder som för oss annanstans innan trappan blir oss övermäktig.

20130508-195210.jpg

Annonser