”Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
En hel värld kan inte fylla det.”

Den dikten av Ingrid Arvidsson valde styvmor till pappas dödsannons i tiden. Hemkommen från vännen Christinas begravning föll den mig i hågen. Vid ett begravningskaffe vecklar detaljerna i detta tomrum ut sig. Maken Guido läste upp en mängd adresser och kort från alla ställen där det nu finns ett tomrum: alla kretsar på barndomsorten, församlingens alla aktiviteter, knyppelgruppen, släktforskarna, Facebooksidan för dialektpratare …. Ja förutom familjen, släkten, vänkretsen. Så många tomrum.

Hur helande begravningsceremonierna ändå kan vara, trots att de kan kännas tunga och trots att gråten hela tiden är nära! Dödsstunden inföll ju denna gång på ett sätt som inte hade några försonande drag. Det var för fort, det var för oväntat, det var för tidigt, det var obegripligt.

Prästen Ronny talade personligt och bra, han var rätt officiant för denna tillställning. Begravningskaffet dracks i den församlingssal där Christina hundratals gånger själv fyllt på i kopparna och uppmanat folk att inte vara blyga med att ta för sig från kakfaten.

Tillställningen var omvävd av goda tankar. Alla fina ord folk hade formulerat i sina hälsningar. Allt vackert som sades vid kaffeborden. Alla goda önskningar om kraft och ork som tilldelats begravningsgästerna inför denna tunga dag.

Det var många kramar och sammanhållning kring vår gemensamma nämnare – den lilla människan Christina – som egentligen fyllt en hel värld med sin närvaro.

20130510-144656.jpg

Annonser