Jag har alltid med en rysning beskådat hus som är totalinplastade för balkong- och fasadreparation. Som ju redan tidigare nämnts på denna sida bor vi just nu i ett sådant hus.
I dag tilltäpptes all vädring och utsikt på gårdssidan, hoppet står till att planen är att sätta igång med andra fasaden senare. Jag är tacksam för varje dag med några synliga träd och lite himmel utanför rutan.

Det är obekvämt. Man har inte en aning om hur vädret egentligen är. Man har småunket hemma när vädringen är begränsad.

Och värst av allt, man kan inte följa med naturens förändringar. Eller man måste ut på gården för att göra det. Jag tycker hela stan bär hem kassar med balkongblommor. I dag läste jag om en dam som hade inrett sin tre kvadrat stora balkong till ett prunkande miniparadis. Precis som vi brukar, gubben och jag. O vad jag avundades den damen!

Hela sommaren kommer det att ta. Visst kan man flytta ut på gården när kvällarna är soliga och varma – snarare OM de är det – men det är ett förfärligt kånkande från fjärde våningen utan hiss.

Antagligen blir det en lång het sommar, alla andra väl förunt, givetvis. Vart försvann den skenglada Pollyanna från min förra text om remonteländet? Hon som låtsades se något positivt också i detta begränsade sommarfirande?

Henne skuffade jag ner från städbalkongen för flera dagar sen.

20130527-215222.jpg

Annonser