Dagen tillbringades i framtidsplanering inför 2014 med kollegerna. Platsen var restaurangen i Botaniska trädgården. Vädret var magnifikt, man kunde luncha utomhus och vi planerade ganska effektivt. Funderingarna börjar dock färgas av att några av oss börjar skymta en glimt av pensionsåldern i horisonten.

Det känns bra att börja packa ihop sitt värv – nåja, får jag leva är det ju faktiskt ett bra tag jobb kvar. Men det börjar dra mot avrundningen. Inte starta något överambitiöst mera. Inte förargas och förtvivlas över destruktiva nyordningar längre. Njuta av att leverera det man kan, och äntligen försöka inse att man nog kan ett och annat.

Hem till plastpaketet där astmatiske maken inte befinner sig väl. De obefintligt små gluggarna i plasten släpper inte igenom en pust luft, men nog kaskader av byggdamm. Och arbetet har knappt börjat.

Sen tänkte jag dra ett annat streck också. Det är bara att konstatera att kyrkokören som förgyllde mitt liv i 18 år nu är ett minne blott. Ett litet berg av samlade noter finns kvar. Dem tänkte jag kallt slänga i papperskorgen igår kväll, det är ju bara kopior.

Men det gick inte. För ju mer jag bläddrade bland kompositionerna, desto mer stockades det i halsen. Det blev en för stor dos glada minnen blandade med sorg och vemod. Jag beslöt att dela upp det hela i två högar. Den musik jag kan undvara, som gick mer spårlöst förbi, och den som förknippas med positiva hågkomster och med kantor Olavs enastående musikskaparförmåga. Den senare högen blir nog med tiden en källa till goda associationer.

Jag ska göra den uppdelningen i kväll, tror jag. Och sen går nog maken och jag ut på en drink under eken på gården. Svalkar upp oss lite, till kropp och själ.

20130529-181557.jpg