Det är senan kväll och jag tror det regnar ute bakom plastdraperierna. Jag har läst några verser i Bibeln, skrivit i dagboken och varvar nu ner med att lägga lite patiens. Eller pasjans, det sa vi ju hemma. För jag har ärvt det solitära kortplockandet efter mamma och morfar.

Morfars kortpacke var av klassisk ”Åbo slott” modell och den luktade intensivt av piptobak. Efter många års omtummande var korten blanka och lite flottiga. Pipan och kortpacken. Moffas främsta attribut. Mamma slog pasjans absolut hela tiden. Samma patiens, dessutom, fast det finns tiotals olika. Jag varvar mellan fem varianter själv.

Mamma kallade också kortläggandet att ”spå”, d.v.s. man ställde i sitt stilla sinne en fråga och gick patiensen ut skulle det hela slå in. Kortspelandet har ju på många sätt rykte om sig att vara både allmänt syndigt och associerat till mörka ting. Jag har vänner som ännu har spelkortsoviljan i sig, inlärd i tidiga barndomen.

Men hos oss satt faster Signe och lyssnade på radiogudstjänsten och slog patiens. Ingen dramatik med det hela. Där gick dock gränsen för mor och mig – den kombinationen kändes fel – av en för mig lite odefinierad anledning.

Men inget kopplar av som en patiens, fast det har en tendens att bli två och sju och tio. Tills nån går ut i alla fall. Den på bilden nedan stoppade upp strax. Så nu försöker jag mig på en annan. Det tycks ha slutat regna förresten.

20130613-231444.jpg

Annonser