Midsommar i antågande. Jag är inte alls lika förtjust i denna helg som i jul och påsk, mina fester. Men midsommaren har en speciell ton och stämning, mitt firande färgas mest av att det alltid sker i stan. Det har blivit gångbart att gilla midsommar i stan, förr klassades man som en veritabel stackare när man berättade att festbordet skulle dukas fjärran från stränder, bryggor och segelbåtar.
Aldrig är Helsingfors så hänförande som på midsommarnatten. Det är tyst, det är ljust, man äger hela stan! Några vilsna turister irrar omkring på Esplanaden, men jag tror faktiskt det har blivit vanligare att också helsingforsarna hålls hemma denna helg. Jag förstår nog att det enligt många inte kan mäta sig med firandet i glada vänners lag ute på stugan – om det är det prefererade eller möjliga festsystemet.
På midsommaren äter jag sill och nypotatis och gräddfilssås på balkongen, fisk går annars inte att inmundiga hos oss, maken är superallergisk. Iskall snaps därtill och öl (som jag bara dricker till sill). Denna måltid är för mig viktigare än julskinkan.
Sen finns ju midsommarmusiken, det är lika central som julmusiken. Det är Jussi Björlings Sommarnatt, Peterson-Bergers Intåg i sommarhagen och Merikantos duett ”Onnelliset”. Perfekt att rigga upp CD-spelaren i närheten av balkongdörren.
Vill man se folk finns skarorna vid brasorna på Fölisön eller dansbanan på Blåbärslandet. Från den sistnämnda holmen vandrade maken och jag nyträffade hem genom hela stan en midsommarnatt för 39 år sedan. Det blev väl ca 15 km (inte hade man taxipengar) och vi mötte inte många människor, magiskt var det!
I år har dottern förbarmat sig över sina inplastade åldrande föräldrar. Vi får för en gångs skull fira nära naturen. Jag har hört att det ska bjudas på sill. Och så måste vi ju plocka blommor att lägga under T:s och S:s kuddar.
Carola Ekrem 