Helt borta och utmattad. Det känner jag mig så här års. Ett arbetsår är åter till ända, min inre timer är ställd på ringning för semester. På jobbet glömmer jag hur de vanligaste rutinerna går till. Det är blankt i huvudet när jag ska svara på triviala spörsmål. Jag är inte arbetsför, jag behöver laddas upp. Och om en vecka är det dags.

Jag pluggar i autopiloten och vandrar hem i eftermiddagssolen. Min arbetsväg går genom de vackraste och (om de kan kallas det i vår provinsiella metropol) internationellaste delarna av Helsingfors. Det gäller att navigera sig fram mellan de fotograferande turisterna på Senatstorget, att inte vandra rakt under sightseeingbussarna som ockuperar ett av världens vackraste kyrkotorg. På Esplanaden kantas min väg av de lediga på uteserveringarna. Här gassar och värmer solen, det surrar av främmande språk, det känns utomlands när man sluter ögonen.

Ofta tar jag hemvägen via mitt andra hem, Akademiska bokhandeln. Men just nu är den inpackad för omvandling, den ska bli mina drömmars bokhandel, lovar en skylt. Kanske i höst, just nu tål jag inte inplastade hus och utrymmen. Vidare mot järnvägsstationen. Här är klientelet ett annat, inte mindre internationellt, men delvis upprörande. Alla dessa nya stadsbor på knä i rännstenen med en tom Mac Donaldsmugg framför sig: Please, please …. Jag ser åter den tiggande tanten som sitter i rullstol, hon har inga ben. Genom hela Europa har någon rullat henne till denna gudsförgätna nordliga huvudstad. Jag undrar hur hennes liv varit och blir.

Lokaltågen har 20 minuters mellanrum på sommaren. Det är mycket folk, det är svettigt. När jag vandrar hem från stationen noterar jag att halva Gamlas är inpackat för olika reparationer. Och det mesta har blommat ut, t.o.m. rhododendronen.

Sex dagar till skall jag genomföra samma halvsovande procedur. Sen ska jag vända upp och ner på dygsrytmen, kasta mig ut i ledigheten – på jakt efter blommor som inte ännu vissnat.

20130619-214105.jpg