Häromdagen yttrade sig en känd TV-personlighet om det viktiga i att medelålders människor motionerar och sköter om sig. Då jag alltid klassificerat damen i fråga som en ung flicka Wikipedade jag henne och såg att hon är 47, 12 år yngre än jag.

Men jag är ju också medelålders. Eller är jag inte? Mera Wikipedia, men svaret gav nu ingen klarhet. Begreppet medelålder tycks klassificeras lite hur som helst. Collins Dictionary anger 40-60, Oxford English Dictionay bjuder 45-65. Ett tredje vetenskapsverk slår till med 35-50, en svensk samhällsvetare tycker 40-65 fyller definitionen och sist men inte minst ger Stora Familjeläkarboken det generösaste alternativet: övre medelåldern slutar först vid 70 år!

Sist i texten står det något intressant: ”Det är en skillnad mellan kronologisk medelålder och biologisk medelålder, som kan vara mycket individuell och variera beroende på kön.”

Så jag kan alltså klassas som både gammal, knappt mera medelålders, eller inte på långeliga tider gammal. Den oprecisa termen ”medelålders” är väl bäst att ta ur bruk.

Var är jag biologiskt då? Jaa, jag ser ju ett nytt ålderstecken varje dag. Man har plötsligt blivit så mörk kring ögonen – det minns jag mommo var. Men nu finns highlighter-pennor. Man får konstiga blåmärken som försvinner lika fort som de kom, det hade mamma. Knäna knaxar och det svindlar ibland, det led moster av.

Man får ta dagen och tiden som den kommer. I dag skålade dottern och jag in hennes semester. Hon tog en bild på mig – titta alla rynkorna, det alltför röda läppstiftet, det skruttiga skinnet på handen. Men gumman ser ju nöjd ut och kan ännu höja bubbelglaset själv, så ingen fara! Det var ju individualitet som gällde!

Skål, gutår och riktigt soliga midsommmardagar på er, kära läsare!

20130620-174243.jpg