Åter dags för Helsinki Pride-paraden. I regnbågens tecken samlades tusentals personer på Senatstorget, vandrade via Alexandersgatan mot parken vid Tölöviken där picknick och umgänge vidtog. Parader ska ha publik, och traditionsenligt ställde oss maken och jag vid Tre smeders hörn och beskådade evenemanget. Några bekanta att vinka åt hittade vi i tåget, men inte många.

Paraden gör mig alltid glad och hoppfull. Varje år är det lite mer folk, tycks det, lite mer präster och kyrkliga skyltar, lite mer avslappnad stämning. Detta håller på att gå åt rätt håll, känns det. Fast man påminns ju om att så inte är fallet överallt i världen. Varje år hedras de som drivits till att ta sitt liv för att de inte kunde få sin rättmätiga ställning i denna världen. De som hotades och trakasserades. Man bär deras porträtt i paraden, bärarna har symboliskt munnen tillbommad med svart tejp. En påminnelse.

Och inte är det långt från Alexandersgatan till orter där det är ju så. Två ryska kvinnor invid oss stod och himlade sig över skändligheten i gatubilden – värst var att många skyltar påpassligt nog var skrivna just på -ryska.

Där väller de fram, regnbågsfolket. En del håller varann i hand så man ser vem som hör ihop med vem. Ofta är det s.k. ”äktenskapstycket” påfallande. Man vandrar fram med barnvagnar och hundar, en del rullas fram i rullstol, en del är utklädda, andra klädda i kostym, några pyntar sig i brudslöjor – nog ska det bli bröllopstider i vårt land också vad det lider.

I regnbågens tecken ska vi segra!

20130629-163841.jpg