Jag är jättebra på att plocka bär!

Nej, nej, inte bloggaren. Rubriken citerar barnbarnet S, 4 1/2 år. I dag var dottern, S och syster T ute i hallon- och blåbärssnåren. De fullkomligt älskar att plocka bär. För de två yngsta spelar säkert dagisarnas Mulle-undervisning in. Här lärs barnen ju att älska naturen och att respektera och glädjas åt dess invånare och håvor.

Jag älskar också naturen. Men har en mycket likgiltig inställning till bärplockning. Visst vet jag ju att varje klok människa samlar ett rejält förråd bär och svamp till vinterskafferiet. Att våra skogar dignar och bågnar av rikedomarna. Men jag vill inte.

Kanske det beror på protest mot det genetiska arv som måtte ha del i de yngre generationernas outtröttliga samlande i korgar och burkar. Från alla håll har barnbarnen nämligen storplockare i släkten. Gammelfarmor Ditte, gammelmormor Rachel, gammelmoster Eva, farmor Gunilla och – nej inte mormor Carola. Jag tassar efter och instagrammar bilder av plockerskorna. Skamlöst. Jag vet.

”Hur kan det där plockarivrandet ha hoppat över mig så totalt”, funderade jag högt, ”har jag då ingen like bland förfäderna”. ”Nja”, tyckte dottern, ”morfar Ernst var väl inte så begiven på skogsfärder”. Nej, jag minns faktiskt att han alltid stod parkerad med bilen i skogsbrynet och höll uppsikt över kaffekorgen.

Fröken T tittade fundersamt på mig där jag stod, förstrött plockande ett och annat bär i munnen. ”Du är som Kalle Anka”, slog hon ivrigt fast. ” Han bara äter och latar sig, han med”.

Man tackar för liknelsen, den satt! Sen plockade damerna vidare, glädjeropen skallade över bärens mängd och storlek. Nedan syns fröken S i full aktion. Hon vrider ut och in på blåbärsrisen och finkammar dem. Bevare mig, vad hon är lik min salig mor!

O, forna tiders kvinnor – och män!

Årets utfärd till släktens historia är gjord. När mamma och moster levde startade vi alltid i Antskog, vid de byggnader som förr var den gamla klädesfabriken. Systrarna ville se sitt gamla hem (utifrån), brunnen (som låg väldigt långt från huset) och folkskolan. Morfar var appreturmästare i fabriken.

I dag startar vi oftare direkt i Fiskars där fars släkt hörde hemma. Jag har tidigare skrivit om smeden Anton och hans hustru glansstrykerskan. I dag besökte vi det som i tiden var deras hem, ett av rummen i Fiskars museum. Rummet heter ”En arbetarbostad” och är inte många kvadratmeter stort. Där ryms en eldstad, ett hopfällbart bord, vad man kallar ett ”stolbord” och en vagga, utdragssoffan och inte mycket mer. ”Här kunde en sjupersoners familj bo”, upplyser en utställningstext.

Stämmer bra. Här bodde vid sekelskiftet 1900 Anton och Emma Breider med barnen Ester, Frida, Eva, Hanna och Enok. Jag kan inte föreställa mig hur det klarade sig. ”Sängkläderna radades dagtid upp i utdragssoffan, varför man inte kunde sitta i den”, upplyser museitexten. Alla dessa barn, skolgång, ätande, hemmets sysslor. Omöjligt att fantisera fram.

Farmor berättade aldrig om sitt barndomsliv för mig, men styvmor hade långt senare anförtrotts minnena under ett besök i Fiskars. Hon kan väl inte ha skämts för de små omständigheterna?

I dag är det lilla rummet och dess berättelse en guldklimp i släkthistorian. Som jag för vidare till två nya systrar i släkten, T och S. ”Och lilla, lilla, Enok”, förundrar de sig och ser sig om på den knappa golvytan.

Turen går vidare till morfars föräldrars grav på Ekenäs gamla begravningsplats. ”Här vilar kammakaren Edvin Gotthard Löfström och hans maka Edla Malvina, f. Waden” står det på stenen. Man borde bekosta ny förgyllning, texten är nästan oläslig. Men släktgravarna är för många, underhållet för kostsamt.

Edvin var Skandinaviens sista kammakare. Välutbildad, berest (om honom kan man faktiskt läsa i en underbar artikel författad av V.E.V. Wessman, språkman och kulturhistoriker). På Ekenäs torg satt han och sålde sina varor när han inte färdades runt på andra marknader. Mest lagade han luskammar, förkunnar jag för T och S, barnen hade rysligt mycket löss i håret på den tiden. ”Är det som fästingar”, funderar flickorna som drabbats av sådana denna sommar.

Om Edvin kunde jag skriva en hel roman. Men det lite suddiga fotografiet nedan säger det mesta om honom. ”Ännu på ålderdomen hade han det ungdomsfriska humöret kvar”, skriver Wessman. Det syns klart på bilden där han med tobaken i hand står med armen runt sin Edla, nästan tonårsnonchalant till apparitionen.

Jag älskar dessa män och kvinnor, nycklarna till varför vi är som vi är i dag, mommo, fröken T och fröken S. Tre damer på upptäcktsresa i forntiden.

Sista veckan börjar – nu

Alltså sista semesterveckan, hoppeligen. Det lovas sol och regn omvartannat som vanligt. I morgon ska den årliga färden till förfädernas hemtrakter antas, till smed-Antons Fiskars och kammakar-Edvins Ekenäs. Med besök vid nämnda personers gravar, givetvis, den förra betalar släkten Breider uppenbarligen gravvårdsavgift för, den senare jag, i egenskap av äldst i den Löfströmska släkten.

En underbar årlig resa, dottern och fröknarna T och S är givetvis med i baksätet.

Viktiga platser finns också hemmavid. Här i förorten Gamlas ringlar sig den anrika Rutiån fram, på sin väg mot Finska viken. Ett vackert vattendrag, sitt burdusa namn till trots. Väldigt fint fisk- och fågelliv vid den ”floden” och underbara näckrosansamlingar! Härlig att ströva längs en tyst söndag.

Mig kärast har dock den stora eken på förortshemgården blivit denna sommar, då tillgång till egen balkong inte finns. Under dess svalkande lövskugga sitter vi morgon som kväll, maken och jag. Nyss åt vi en sjusjungande grillmiddag där, avslutandes men efterrättsfavoriten: hallon och mascarpone (smaksatt med vanilj). Sommarätandets genialiska enkelhet!

Nu ska det, min själ, tas väl vara på vareviga en av de återstående sju lediga dagarna!

Fira och låta fira

Nu och då brukar jag ta mig en titt på etikettgurun Magdalena Ribbings frågespalt ”Fråga om hyfs och stil” i Dagens Nyheter. Bladet presenterar henne som ”folkvettsexpert” som kan ge råd om ”rätt och vettigt sätt”.

Magdalena har i svenska medier utnämnts till översteprästinna med oemotsäglig expertis. Hon vet, hon ser och henne ska man lita på. Jag har för det mesta tyckt svaren på de ängsliga spörsmålen varit ”rätta och vettiga”, men häromdagen reste jag ragg när jag klickade upp DN:s webbsida.

Det var en kvinna i trettioårsåldern som drabbats av det besvärliga att många gravida väninnor ställer till med Baby showers, present- och programfester inför barnets födelse, enligt amerikansk modell. Det hela upplevdes av frågeställaren som ”pinsamt och ointressant”, lekarna med babytema var löjliga och värst av allt var ”en tårta gjord av blöjor och annat mamman kan önska sig”. Hur skulle hon nu göra, det bjöd emot att delta i festen men hon ville inte stöta sig med väninnorna.

”Usch så löjligt det låter det du beskriver”, inleder Magdalena sitt medlidsamma svar. En liten fest kan väl gå an, tycker hon och fortsätter: ”men det du beskriver låter nästan hysteriskt. Du kan med fördel tacka nej”.

Där avslöjade gurun sin totala okunskap om festsedens folkliga regelverk och utvecklingshistoria. Det var också tydligt att hon aldrig skådat den förhatliga blöjtårtan (nedan som exempel den tårta dottern fick av en väninna vid sin shower, elegant och personligt tillverkad av en mängd babytillbehör), att hon inte såg det intrikata växelspelet mellan burleskt, lekfullt, personligt, smaklöst, solennt och högtidligt i dagens festsed. Där tradition krockar med innovation i sanslösa spännande blandningar.

En sak gäller dock i alla tider. Fira och låt fira – eller fira inte, men låt andra fira. Det kunde ha varit vettigt råd nog.

Min yrkesidentitet stod plötsligt så klar för mig: vi traditionsvetare skulle aldrig beskriva en fest med adjektivet ”löjlig”, i nedsättande mening. Hör vi om ovanligare högtidsarrangemang är reaktionen en helt annan. ”Jaså, du firade på det sättet, det var intressant, vänta ett ögonblick att jag hittar en penna och får det hela nedtecknat för arkivet”.

Åskväder och gamla deckare

Där small den till, åskan. Det har varit kvalmigt hela makens födelsedagsförmiddag, vi har suttit och läst tidningar och FB-gratulationer vid bubbelglaset, croissanten och kaffekoppen, som familjetraditionen bjuder.

Nu har födelsedagsbarnet satt sig på trappan med en middagscigarr, det är lyxigt att inte behöva tassa fyra våningar ner för en rök. Det har mulnat till totalt och regnar lite. I väntan på att väderleken bestämmer sig plockar jag fram en gammal god deckare, Maria Langs första, ”Mördaren ljuger inte ensam”. Jag minns precis vem mördaren är, men inte riktigt motivet. Det gör förresten detsamma, för den första delen av Dagmar Langes stora produktion håller måttet från årtionde till årtionde. Det är tidsskildring, det är mentalitetsbeskrivning, det är härliga inblickar i 50-talets skol- och universitetsliv, rapp dialog och intressanta karaktärer.

Inget obehagligt råkurr, inga blodiga detaljer, mord rakt upp och ner, om man nu får uttrycka det så. Egentligen är det ju förfärligt att mänskligheten från generation till annan finner så stort nöje i att läsa om så grymma begivenheter. Om man tänker efter. Men deckargenren är ju en spegel av människans psyke och samhällsklimatet.

Nu ska jag återgå till Christer Wijks polisiära mödor. I tolfte kapitlet utgör åskvädret en effektfull fond till de alltmer tillkrånglade intrigerna.

Här tycks åskan redan ha dragit förbi. Vi kan nog snart hämta födelsedagspizzan.

I barndomslandet

Sommaren är för många att återvända till platser där barn man lekt. Jag har ett antal sådana ställen, men på inget av dem finns mera personer att besöka eller hus att träda in i. Det finns bara minnen, tankar, bänkar i parker, simstränder, gatustråk.

Allt är förändrat, lyckliga gatan finns inte mer. I parken på bilden nedan fanns i min barndom en gunga och en karusell, hit kom moster med syskonbarnen många kvällar under sommarferierna. Nu är parken uppiffad och barnovänlig.

Varje sommar vill jag ändå besöka mina forna smultronställen, de är en del av sommarfirandet. Det är härligt att låta miljön, hur förändrad som helst, väcka hågkomsterna från förr. Varje sommar upprepar jag dem för mig själv och håller dem därmed vid liv.

Det är femtio år sedan nu. Och i Tavastehus finns bara en grav som minner om att familjen Löfström en gång var en del av den i tiden vibrerande småstadens liv.

Ett trött födelsedagsbarn

Sommarens mulnaste dag blev den, födelsedan. Men ändå lyste den av fina gåvor, smakliga viner och en läcker tårta.

Festen firades ute på Högkopplan, YLE::s sommarö där dotterns familj semestrar. Väldigt gemytligt, dessutom passade vi på att inviga barnbarnens nya kortspel. HELA familjen deltog – det var roligt!

Jag fick fint kort och halsband av barnbarnen, smycken och andra finheter och – en förejulsresa till Stockholm med dottern som ressällskap. Det mångsidiga planerade programmet inbegrep bl.a biljetter till Jonas Gardells show!

Det var en härlig dag, men nu är födelsedagsbarnet trött. Lite bubbel ska det kanske ännu bli. För att avsluta dagen på samma sätt som den började.

Ovana vanor

Här i lånehuset får man nya vanor. Dricka Riesling i bersån, som maken på bilden.

Och nåt vi aldrig skulle göra hemma, titta TILLSAMMANS på Allsång på Skansen!

Men så uppträder ikväll en av mina idoler – årsbarnet Magnus Uggla! Tänk han fyllde 59 ren i juni, han. Och är min inspiration: sååå mycket energi och sprätt i benen! Årgång 54 går inte av för hackor!

Födelsedag i morgon, tänk jag tycker ännu det är magiskt, jag fyller gärna! Julafton bara för mig, hela dagen!

I sniglande takt

Vi sitter på restaurang Timbaali i Gamla Borgå. Specialiteten är sniglar och rättens levnadstempo tycks ha smittat av sig på personalen.

Servitrisen hade glömt vad vi beställt för drycker framkom efter en halvtimme.

Maten dröjde en timme. Anlände först efter efterfrågan.

Jag har alltid gillat denna krog och hatar att vara den sura bitchen som frågar efter och undrar.

Men vi ska ju snigla vidare i världen. Nån dessert vågar vi inte beställa. Vi vill ju hem till kvällen.

Byta hem

Dottern med familj och 15 kassar och väskor har gett sig iväg för att semestra en vecka på ön Högkopplan, sommarparadis för YLE-anställda. Fröknarna T och S plockade bland annat med sig de kompasser och kikare morfar presentade dem med inför Greklandsresan.

Eftersom vår fasadreparation bara drar ut och ingen ände synes erbjöds vi logement i deras rymliga hus i Esbo. Detta blir alltså vårt högkvarter en del av semestern, här finns luft och rymd och en härlig terass att vistas på.

Ja, om det skulle bli varmt och oblåsigt, alltså. Ingenting är så deppigt som en grå, stormig julikväll. Rejäla strumpor på fötterna och täcket upp över öronen. Vi bar förresten med oss 11 kassar av varierande storlek själv, det blir så när man ska ha täcken och kuddar och mat med sig.

Det är intressant att se andra träd från fönstret och ha rosenbuskarna vid husknuten. Lite spännande är det när spisar och apparater också är främmande. Det är som att bo på ett apartementos-hotell i södern, också med tillgång till nya spännande matbutiker i nejden. Jag köpte välsmakande grönsaker, närproducerade i Kyrkslätt och ett härligt bröd framställt i lokala Halmes bageri.

På onsdag ska också vi ta en liten tur till Högkopplan, för att fira våra födelsedagar – min infaller på onsdag och makens på fredag. Sommarens höjdpunkt – och enligt vad jag kan utläsa av väderleksprognoserna ska det vara sol och värme över hela Finland då. Fattas bara annat!

Nu ska vi se om jag förstår mig på att få igång de moderna duscharna i badrummet, sen blir det några glas rött och god natt i hushållets eleganta japanska bädd.

Byta hem är intressant!