I dag är det regnigt, barnbarnen sitter bänkade vid den lilla sjöjungfruns bravader. I går, på Fölisöns friluftsmuseum, var det annan kinematografi som gällde.
Här visades nämligen i ett av museirummen gamla svartvita etnografiska dokumentationsfilmer, gjorda på 1930-talet, kanske. Det var höbärgning och lövtäkt som var igång när vi kom in i salen.
T och S slog sig ner, fullkomligt trollbundna. Det var sug i det intensiva filmandet av arbetet i sin mest kompetenta och ändamålsenliga form, saker blev gjorda i snabbt tempo,även mommo imponerades ännu en gång av den folkliga kulturens genomtänkta arbetssätt. Efter arbetsdagen satte sig skördefolket i bastun försedda med yviga bastukvastar.
Mommo fick damma av sina något skraltiga etnologiska kunskaper, för detaljfrågorna var många. Flickorna tyckte filmen bara hade ett fel – inga barn syntes till.
Men annars var omdömet entusiastiskt: ”titta, filmen sätter igång på nytt! Kan vi se den en gång till, mommo”? Helt i klass med Shrek och Peter Pan.
