Två veckor semester är över. Vi har fått ordna med nya rutiner nu när skynkena fortfarande täcker balkongen. Varje kväll går vi ut på gården med en liten flaska bubbel, sitter där och kyler ner oss, följer svalornas flykt och det lilla folkliv vår gård erbjuder.
Vi har fått nya grannar i gårdshuset, en stor familj kommen annanstansifrån, hälften klädda i traditionell dräkt, hälften smått finskatalande och klädda i finska sommarkläder. Nu är deras vinge av huset också inplastad och från den pyttelilla balkongen har familjen flyttat ut till gårdens bänkar och gunga. Det är den tydligen treårstrotsiga lilla flickan som vi har vink-kontakt med, systrar i olika åldrar, några smala shortsklädda gossar och varierande mer tillbakadragna vuxna.
Vi sitter där parallellt på gården, ler lite när blickarna möts och ja, vinkar ivrigt med den minsta i familjen. Nu firas Ramadan, erfor jag av TV-nyheterna. Undrar om familjen firar den, hur dom har det i sin lilla lägenhet. Dom undrar kanske lite över oss också, vi med våra stolar och bubbelglas i kvällningen. Kanske vi nån dag kommer till kontakt. Vi har ju redan något gemensamt, bara våra två familjer utnyttjar gården.
Vi är grannar, jag tycker vi på något sätt håller ihop. När skränande gäng vandrar förbi på parkvägen vid gården kanske det är bra med några vuxna på plats. Bäst tror jag kontakten kan knytas via T och S när dom är här. Barn är ett exempel för oss alla – dom sätter i gång leken utan att bekymra sig för brist på gemensamt språk eller religion. Leken har inga gränser.
Veckan med T och S var förresten toppen. Extra glad blev jag när jag såg att lilla S avbildat påfågeln på Högholmen hon blev både intimiderad och intresserad av. Ett perfekt porträtt.
