Latast- det är jag. Efter en härlig sovmorgon – vi landade rätt sent efter Köpenhamn, går jag här hemma och småpysslar. Lyssnar till underbara ljud: tvättmaskinens brummande och ett plötsligt ösregn som smattrar mot taket. Det nymålade balkonggolvet sprider en intensiv, stickande doft, men den varslar om snart kommande sköna stunder på den egna miniterassen.
Nu stundar inga resor i rappet, ja vi ska ju vara husvakter för dottern i Esbo nästa vecka och så ska väninnorna och jag ta en minibreak i Stockholm. Men annars kan jag vara lat – fast en folklorist är ju som känt alltid på arbete – värvet är nöje tillika. I resebagaget bär jag därför hem några fynd från de välsorterade antikvariaten i den danska huvudstaden: verk av den excellenta, hädangångna kollegan Iörn Piö (ursäkta de svenska öna) och en sprillans ny bok om danska ordspråk.
Besöken i danska kyrkor och gravkamrar inspirerar till läsning av en annan eminent kollegas senaste verk – Bo Lönnqvists ”Dödens ansikte” som ligger på nattduksbordet. Särskilt de tysta raderna av sarkofager i gravhuset i St Petri kyrka imponerade, dit släpptes man in mot betalning av kyrkvakten. Jag hade inte tyckt om att tassa omkring där ensam …
Resor ger ideer och bonusupplevelser. Denna gång var det vikingarna som regerade stort på Nationalmuseet och i skeppsmuseet i Roskilde – och Degas som dominerade på Glyptoteket. Härliga utställningar, men lite museumstrött har jag blivit på äldre dagar. Likaså maken, som tog sig en liten lur på en bänk i Glyptotekets palmhus medan jag skuttade ett varv runt avdelningen om den danska guldåldern en våning upp.
Titta, nu har det slutat regna och solen tycks skina bakom balkongskynkena. Jag kan inte öppna fönstren för då väller målfärgslukten in. Men jag kan sätta mig under eken på gården med olästa dagstidningar och en binge böcker. Det är dagens plan.
