Sommaren är för många att återvända till platser där barn man lekt. Jag har ett antal sådana ställen, men på inget av dem finns mera personer att besöka eller hus att träda in i. Det finns bara minnen, tankar, bänkar i parker, simstränder, gatustråk.

Allt är förändrat, lyckliga gatan finns inte mer. I parken på bilden nedan fanns i min barndom en gunga och en karusell, hit kom moster med syskonbarnen många kvällar under sommarferierna. Nu är parken uppiffad och barnovänlig.

Varje sommar vill jag ändå besöka mina forna smultronställen, de är en del av sommarfirandet. Det är härligt att låta miljön, hur förändrad som helst, väcka hågkomsterna från förr. Varje sommar upprepar jag dem för mig själv och håller dem därmed vid liv.

Det är femtio år sedan nu. Och i Tavastehus finns bara en grav som minner om att familjen Löfström en gång var en del av den i tiden vibrerande småstadens liv.

20130725-172507.jpg