Där small den till, åskan. Det har varit kvalmigt hela makens födelsedagsförmiddag, vi har suttit och läst tidningar och FB-gratulationer vid bubbelglaset, croissanten och kaffekoppen, som familjetraditionen bjuder.

Nu har födelsedagsbarnet satt sig på trappan med en middagscigarr, det är lyxigt att inte behöva tassa fyra våningar ner för en rök. Det har mulnat till totalt och regnar lite. I väntan på att väderleken bestämmer sig plockar jag fram en gammal god deckare, Maria Langs första, ”Mördaren ljuger inte ensam”. Jag minns precis vem mördaren är, men inte riktigt motivet. Det gör förresten detsamma, för den första delen av Dagmar Langes stora produktion håller måttet från årtionde till årtionde. Det är tidsskildring, det är mentalitetsbeskrivning, det är härliga inblickar i 50-talets skol- och universitetsliv, rapp dialog och intressanta karaktärer.

Inget obehagligt råkurr, inga blodiga detaljer, mord rakt upp och ner, om man nu får uttrycka det så. Egentligen är det ju förfärligt att mänskligheten från generation till annan finner så stort nöje i att läsa om så grymma begivenheter. Om man tänker efter. Men deckargenren är ju en spegel av människans psyke och samhällsklimatet.

Nu ska jag återgå till Christer Wijks polisiära mödor. I tolfte kapitlet utgör åskvädret en effektfull fond till de alltmer tillkrånglade intrigerna.

Här tycks åskan redan ha dragit förbi. Vi kan nog snart hämta födelsedagspizzan.

20130726-125138.jpg