Nej, nej, inte bloggaren. Rubriken citerar barnbarnet S, 4 1/2 år. I dag var dottern, S och syster T ute i hallon- och blåbärssnåren. De fullkomligt älskar att plocka bär. För de två yngsta spelar säkert dagisarnas Mulle-undervisning in. Här lärs barnen ju att älska naturen och att respektera och glädjas åt dess invånare och håvor.
Jag älskar också naturen. Men har en mycket likgiltig inställning till bärplockning. Visst vet jag ju att varje klok människa samlar ett rejält förråd bär och svamp till vinterskafferiet. Att våra skogar dignar och bågnar av rikedomarna. Men jag vill inte.
Kanske det beror på protest mot det genetiska arv som måtte ha del i de yngre generationernas outtröttliga samlande i korgar och burkar. Från alla håll har barnbarnen nämligen storplockare i släkten. Gammelfarmor Ditte, gammelmormor Rachel, gammelmoster Eva, farmor Gunilla och – nej inte mormor Carola. Jag tassar efter och instagrammar bilder av plockerskorna. Skamlöst. Jag vet.
”Hur kan det där plockarivrandet ha hoppat över mig så totalt”, funderade jag högt, ”har jag då ingen like bland förfäderna”. ”Nja”, tyckte dottern, ”morfar Ernst var väl inte så begiven på skogsfärder”. Nej, jag minns faktiskt att han alltid stod parkerad med bilen i skogsbrynet och höll uppsikt över kaffekorgen.
Fröken T tittade fundersamt på mig där jag stod, förstrött plockande ett och annat bär i munnen. ”Du är som Kalle Anka”, slog hon ivrigt fast. ” Han bara äter och latar sig, han med”.
Man tackar för liknelsen, den satt! Sen plockade damerna vidare, glädjeropen skallade över bärens mängd och storlek. Nedan syns fröken S i full aktion. Hon vrider ut och in på blåbärsrisen och finkammar dem. Bevare mig, vad hon är lik min salig mor!
