Ge mig ungdomen åter – fast bara valda bitar

Maken och jag har en gemensam vana. De kvällar vi sitter vid en bit mat och öl/vin i köket spelar vi givetvis musik. Radioprogram via Arenan, klassiskt och populärt och allt som finns på CD hemma.

Och sen knäpper vi fram musik på Youtube, det har blivit ofta på sista tiden. Det börjar med att vi minns nån artist från ungdomen och börjar med den låten. Sen kommer vi att tänka på nån annan, en tredje, fjärde, mitt i allt har dygnet växlat.

Det är mest vår ungdoms guldålder det gäller, 60-talet, lite in på 70. Artisterna som passerar revy kan vara Janis Joplin, Joan Baez, Seekers, Peter Paul and Mary, Marianne Faithful, Joni Mitchell, John Denver, Procol Harum, Beatles förstås och valda bitar av Abba. Maken vill ha lite hårdkoktare jassar, Rolling Stones och Joe Cocker.

Det var hippietider och man sjunger mycket om San Fransisco, blommor håret, Londons gator och Woodstock. Det sjungs fantastiskt fint, stämföringen är ren, gitarrspelet inspirerat. I ungdomen kunde man ju inte SE artisterna som vi gör på iPaden i dag. Inte visste man hur de såg ut när de framförde sina topplåtar. Det var ju radio som gällde på den tiden.

En mycket speciell stämning sänker sig över köksbordet när vi lyssnar. Det är minnet av ungdomens förväntan, längtan, visshet om att en stor värld fanns – bara ett stycke utom räckhåll, en kort flygresa från ett mossigt och grått Helsingfors.

Det är tankar om fred och jämlikhet och frihet. Det är lite vemod blandat med en stor glädje över att man var med under en tid då väldigt mycket fint florerade, en idealism jag inte erfarit sen dess. Det var ”I have a dream” -tiderna , faktiskt 50 år sedan i går.

De bästa bitarna av ungdomen (i lite suddig originalversion visuellt) går alltså att uppleva som favorit i repris hemma, en helt vanlig onsdagskväll. Och jag tycker varje gång det är fullständigt underbart – och förvånande att alla musikminnena finns lagrade på detta tekniska viset!

Den mest gåtfulla av månader

Med det epitetet avser jag augusti. Lång är den också, och eftersom jag alltid semestrar enligt skolloven ser jag den bara delvis som en sommarmånad. Mera ett slags mittemellanmånad. Vissa dagar är stekheta och man längtar ut till havsband och klippor. Andra dagar är grå, kyliga och höstbådande. Man är fel klädd varannan dag.

Flyttfågelplogarna drar söderut, men än är träden gröna. Man har ännu inte börjat körövningarna (min enda fritidssyssla nu när jag inte längre är församlingsaktiv), och på jobbet har rutinerna trevande kommit igång. Allt är liksom lite i transitionsskede.

Hösten är under planering, ja t.o.m. juletiden. I dag bokade jag biljetter till den traditionella Beethovens nia-konserten med Stadsorkestern. 19.12 är datumet, det brukar bli fullt hus. Av nån anledning presenteras evenemanget som en jultradition – och varför inte?

Men höstterminen är i gång på sina håll för i dag träffades vännerna i den Kristna lunchgemenskapen – en fri sammanslutning bestående av akademiska damer (herrar vore nog välkomna) som äter kurdisk lunch och diskuterar kristliga texter. Det kan vara intressant när det är historiker, språkvetare och litteraturforskare som möts. Ja – och några folklorister.

Det drar alltså ihop sig till lite mer kultiverade stämningar.

Men förra helgen var nog så somrig som den kunde. Förutom blomplockning och fårmatning sysslade barnbarnen och jag med glassätning. Jag åt tre glasstrutar denna weekend. Mer än på resten av sommaren tillsammans.

Det var lite gåtfullt det också. Jag tror jag blev hypnotiserad av det övernaturligt intensiva solgasset.

Kyllä, kyllä, ja, ja, ja!

Tidig söndagsmorgon. S kommer springande med sin pysselbok, ”mommo vad står här”. Det stod anvisningar på tre språk minnsann, väritä kuva- färglägg bilden -colour the picture.

Osökt association till artikel i finska hufvudstadsdraken i dag. Man frågade två finska författare om de tyckte ”tvångssvenskan” borde avskaffas i skolorna eller ej. Ordet tvång är så sanslöst i sammanhanget. Jag hade tvångskemi och tvångsgymnastik i min skola, men det var ju som det skulle. Hörde till paletten. Odiskutabelt.

Författaren Raija Oranen var grötmyndigt för ett avskaffande. Hon åberopade egna erfarenheter i nordiska sammanhang. Hon hade inget förstått när kollegerna från Sverige-Norge-Danmark (värst av allt) diskuterade. Aversionen satt djupt. Engelskan vore ju en sån god lösning. Sen drog hon fram flummiga historiska motiveringar också. Den svadan har jag hört till leda nu.

På andra sidan stod en yngre manlig författare, Juha Itkonen. Han hade en klar blick och hans ord var lika fräscha. Han talade om hur han redan i barndomens Tavastehus glatts åt svenskan som en möjlighet, ett perspektiv som erbjöds. Hur motståndet nu drivs av unkna krafter, hur en rikedom vänts till ett nationellt problem.

Han avslutade magnifikt med att den som tycker svenska språket är onödigt har slutit ögonen för vad fosterlandet står för. Samtidigt har den nordiska gemenskapen fördunklats. Vad skulle ett avskaffande tjäna till? Inte kan väl svenska språket vara så förfärligt att det motiverar så drastiska ställningstaganden?

Och tänk att komma till södra Finland och på de tvåspråkiga skyltarna läsa något lika obegripligt som hebreiska. Så blir det ju till slut.

Det är inte fråga om en minoritets rättigheter, utan om majoritetens världsbild och möjligheter, skrev Itkonen.

Jo allt har vi hört förr, men jag blev ändå glad. Och nu ska tidningsläsarna få rösta om vems argument som övertygade bäst. Vågar knappt slå upp webbsidan.

För övertygade Raija Oranen också dem som läser Hesari, då känner jag inte längre mitt fosterland. Med de två underbara språken jag ser en stolthet i att behärska.

T ska förresten delta i en finska-klubb redan från början i Eftis. För i vår familj vill vi kunna språk, så många som bara ryms in i skallen. Repetitionskurs i ryska är nästa för mommo.

Mor ror, far är rar

Barnbarnen firar åter weekend här, och denna vecka ska vi läsa lite läxor. T är förstaklassist och med liv och lust griper hon sig an allt det nya. Och nytt är allt för mommo också.

Jag minns rätt vagt läseböckerna dottern och jag stavade oss igenom. Där startade man med rätt korta basic satser. Mor är rar, far ror, o en orm. Typ.

Men nu. T som gått i skolan nio dagar nu sitter i baksätet och mässar, först bokstavs- och ljudformande, sen med säker kraft hela meningen: ”Allan är törstig. Han har spelat fotboll under rasten. Han tar fram sin vattenflaska och dricker.”

Läseboken 1 a är startopusets namn. Wow. Här är något annorlunda och effektivt. Säkert kunde varje lågstadiepedagog reda ut undervisningens strukturella metamorfoser för mig.

Imponerad är jag, ty min första skoltermin var fylld av gråt och tandagnisslan. Hur rara mor och jag än kämpade begrep jag inte vad bokstavskrumilurerna skulle betyda. Jag minns inte när den lidnerska knäppen small till. Men det kändes som en oändlig hopplös period. Inte var lärarinnan till någon som helst hjälp heller. Hon hade tydligen inget ansvar för inlärningsprocessen, särskilt när befraktarbarnet verkade enfaldigt.

Nåväl. Det tog sig. Men vilken fröjd att följa T:s studier. Ormen då? Ja, den förekommer på sid 38 i boken. Där kommer barnen att läsa: Olle ser att ormen är en snok, för den har gula fläckar på huvudet”.

Det ni, jag sär, jag sär! O vilka orm-ord!

”Man borde meddela nån nånstans”

I söndags besökte barnbarnen och vi lekparken här intill. Där har både mofa och mor lekt i sina dagar. Helt förvandlad är parken inte, det har staden inte råd med. Men det mesta håller ihop och målas upp lite nu och då.

Några hundra meter från parken, på lågstadieskolans bakgård står emellertid en klätterställning som definitivt är från den forna tiden. Vi har länge iakttagit dess fortgående förfall, men det var först i helgen då skarpögda S upptäckte att den fullkomligt kryllade av vassa skruvspetsar vi reagerade på allvar. Skrället var ju, om inte livsfarligt, så ytterst barnolämpligt.

Problemet är att tabernaklet står på en sorts ingenmansland – man vet inte om det hör till parken eller till skolområdet. Hursomhelst beslöt jag i dag meddela ”någon” om olägenheten. Jag började med att beta av stadens olika verk och inrättningar. Det fanns flera som kunde passa någorlunda, men inte riktigt. Men ingenstans hittade jag någon ruta med den inbjudande texten Respons, eller något liknande.

Jag svängde till den finska sidan. Där fanns ju fem gånger mera information om allt, men inga responsrutor där heller. Vid det här laget hade jag klickat på i en kvart.

Det var ju trots allt arbetsdag, så när jag hittade en ifyllnadsruta på en – säkert helt ovidkommande sida- kastade jag ner min begäran om att klätterställningen måtte rivas. Jag inledde med ” jag är säker på att jag skriver till helt fel instans, men hoppas på att stadens byråkrati slussar fram mitt meddelande till rätt plats”.

Det tror jag nu inte en sekund på, fast drömma kan man alltid.

Summan av kardemummman, dock: snälla Helsingfors stad, sätt in en stor ruta på ingångssidan till er webb där det helt enkelt kan stå: ”Du som ha något ärende till staden, klicka in här!”

Naturligtvis inbjuder det till allehanda galenpanniga kontakttaganden. Men låter också mormödrar som värnar om de små helsingforsarna få fram sina tips och iakttagelser.

För visst borde man ju kontakta ”nån” både en och annan gång.

Och inte stå där som ett fån och se hur eländet får ha sin gång.

En vanlig måndag

I dag har jag
– blivit lite ignorerad
– blivit rejält mobbad
– blivit totalt nerregnad
– fått vandra hem i solgass (men i våta skor)
– valt en blek räksoppa framom en simmig sej i senapssås
– varit tvungen att flytta över sekiner från s-sparkontot till vardagsbudgeten (fast det bara är nio dagar sen lönedagen)
– konfronterats med girigheten

Och i dag får man trots alla mödor (enligt det egenhändigt tillsnickrade Ekremska husreglementet) inte ens ta sig ett glas styrkande rött – det vankas först på onsdag.

Det är alltså en riktigt vanlig måndag. I rönnbärens och flyttfåglarnas säsong.

Barnbarn på besök

Vi har haft T och S på besök, och de återkommer också nästa helg. Föräldrarna har några intensiva evenemangsveckor, men det passar bra. Här i mummola är det lugnt just dessa helger. Sen far mommo på tjejresa och veckan därpå mofa på skolresa.

Flickorna är ju stora nu, sju år och fyra ( eller ”visst är det så att jag är nästan fem, mommo”). Det är inte svårt att hitta på program, tvärtom. Vi hinner inte med allt. Det har spelats spel, både dataspel på paddorna och klassiska sällskapsspel, Afrikas stjärna, Snakes and ladders, Fortuna. Det har lästs sagor, populärast är dom förfärliga Grimmska, vi har en gammal bok med suggestiva illustrationer.

Vi har målat och ritat seriesagor tillsammans, halsbrytande galet. Mommo är ingen stor tecknerska, men inspireras ibland å det vådligaste. Så var det i dotterns barndom också.

Sen har vi sett på film, Sound of music blev det, lite Madicken – och två gånger gamla musikalen Singing in the rain. Den råkade visas i TV – vi blev fast – och jag kom ihåg att jag köpt den en gång på DVD. Make’ em laugh, make’em laugh, make’em laugh! Ja verkligen, vi vred oss alla fyra.

Sen lekte flickorna vattenlekar i badrummet. Jag tror att man hos mommo och mofa kan tillåta sig vara lite barnsligare än man dagligdags kan vara i egenskap av etta i lågstadiet och ”nästa års förskole-elev”. Ingen har synpunkter på vad man leker här, huvudsaken är att man trivs.

Och vi har pratat och utbytt förtroenden. Och ätit köttbullar och popcorn och choklad.

Sen körde vi hem flickorna och satte oss på gården med några glas bubbel. Nästa weekend kommer dom igen. Dom är mycket välkomna. Dom håller mommo och mofa igång, och det är sannerligen bra!

Välsignelse för alla åldrar

I dag hade jag glädjen att delta i barnbarnet T:s första skolevenemang: välsignelsen av förstaklassisterna som gick av stapeln i Esbovikens kyrka. Föräldrarna var välkomna, och T deklarerade att inbjudan måste inbegripa även mommo som ju ”tycker så mycket om Gud och kyrkor”.

Det har hon ju rätt i och jag deltog så gärna. Jag har den senaste veckan blivit mycket nyfiken på hur skolstarten högtidliggörs i olika länder och sammanhang. Så det passade perfekt att jag gjorde lite fältarbete om saken.

Det var väldigt fint. Jag imponerades av många saker: eleverna i Mårtensbro skola (ja, HELA skolan deltog) satt väldigt tysta under hela trekvarten gudstjänsten tog. Man sjöng med i psalmerna – det var fyra välbekanta barnpsalmer, och de som kunde läsa tog aktivt del i högläsningen ur programmet.

Prästen talade fint om hur man inte behöver oroa sig för allt det nya i skolan, utan får svepa bekymmerslöshetens blå tyg runt sig (det gjorde hon handgripligt själv) – för Guds ansikte lyser över oss mitt i svårigheterna. Och nu fick ju hela skolan vara med och välsigna nykomlingarna – precis som åren innan, svepte hon en gemenskapens formulering kring den proppfulla kyrkan.

Sen välsignades varje etta skilt, och var och en tilldelades av hemförsamlingen Barnens Bibel.

Dottern och jag var tagna och nöjda. Men då en bild av evenemanget senare lades ut på FB började de kritiska rösterna höras. Att det inte skulle få ske på skoltid, att det uteslöt barn av andra – eller inga – religioner – att det fanns mycket att kritisera i sammanhanget.

Jag vet inte vad de barn som inte hör till kyrkan gjorde samtidigt, men hoppas man tänkt ut en ceremoni för dem också. Vi i Finland är ännu dåliga på att skapa ett mångsidigt rituellt liv för ett i praktiken mångkulturellt land. Varje skolbarn skall få känna välsignelse och glädje över att en ny termin startar. Utlysandet av skolfreden är också en viktig ceremoni i sammanhanget.

Visst är det trist att höra om små barn som blivit ledsna över att de blivit utan Bibel och kors. Men samtidigt kan vi ju inte värna mer om andra religioner än om vår egen. Dagens ceremoni andades praktisk, positiv kristendom. Det hela blev ännu bättre av att kyrkan, när vi anlände dit, redan sorlade av äldre personer (många stämplade av ett hårt liv) som tydligen träffats till frukost och samvaro i de kyrkliga utrymmena. Esbovikens kyrka myllrade av livfulla aktiviteter denna morgon.

Det var välsignelserikt för unga och gamla. I organiserade led tågade sedan de nya eleverna tillbaka till skolan. Med Barnens bibel under armen. Och mycket skutt i benen.

Lunchboxens utmaning

Höstterminen är inledd och därmed är det sorglösa sommarlivet över. Vi har återgått till det inrutade knoget, och vi ställs åter inför lunchboxens utmaning.

Jag lunchar i arbetsplatsrestauranger i arkivets närhet. Min av arbetsgivaren subventionerade lunchsedel räcker till en oftast föga inspirerande rätt som jag plockar åt mig i den ringlande matkön. Men matpausen är ett litet andningshål, och stunden strukturerar också upp arbetsdagen, markerar att ungefär hälften av betinget är avklarat.

Men i skolvärlden är det annat. Jag har någon gång deltagit i makens lunchande, det är kaotiskt, snabbt – och framförallt riskabelt för en matallergiker. Det strittar farliga ingredienser hit och dit, slevar och skålar är klottiga – följden har varit att maken under de många år han inmundigat sin skolmat allt oftare har drabbats av allehanda besvärliga utslag och symptom.

Ungefär ett år sedan fick det vara nog. Vi började fixa lunchboxar att värma upp på jobbet, och strax blev hälsan mera hanterlig.

Två gamyler som hushållar på tu man hand kan vara ganska organiserade med detta. Vi lagar en stor gryta eller makaronigratäng nån kväll, äter middag – och packar ihop boxar av resterna. Jag håller koll på vad som finns i frysen och plockar på morgnarna fram varierande rätter – efter ett tag har man ju ett rejält litet förråd. Sen kan man varva med klassisk brittisk Ploughman’s lunch – grönsaker, en rejäl bit ost och några köttbullar.

Efter åratal av smaklös skolföda är maken stornöjd. Såna här boxar ser man ju nog folk smyga omkring med på jobbet också, titt som tätt. Och alltid får jag lust att fråga – vad har du plockat med dig – vad har du hittat på.

Mat ska göra en glad och hålla en frisk. Fast jag håller mig nog till uteätande, mycket av en speciell orsak: eftersom maken är fiskallergiker kan jag aldrig ta in så mycket som en strömmingsflundra i vårt kök. Men fisk bjuder ju Amica på – nästan varje dag – det passar mig.

Nedan dagens box-skörd: korvgryta smaksatt med creme fraiche, sambal oelek, purjo och persilja. Med packas en liten salladspyts och en ask parmesanflingor.

Bara för lektor Ekrem att slå sig ner och njuta!

Ösregn och busvissel

Det häller ner. Jag är dyblöt om fötterna. Morgonen inbegrep ett föredrag om skolfester vid Tölö gymnasiums skolstart.

Efter avklarat prat bröt vissel och applåder ut!

Vänliga ungdomar, det gladde en mormor!

Som tassar tillbaka till jobbet i blötan.
Nu är det officiellt höst.