Någon läsare kanske erinrar sig att jag i juni, dan efter midsommarhelgen närmare bestämt, bloggade om en borttappad postförsändelse. Det var arkivets donator Majsi som försökt sända oss en låda innehållande gamla julkort, och försändelsen hade vid det laget varit på väg i närmare tre månader.

Utredningarna inleddes och paketet efterlystes turvis i avsändarens postkontor i Esbo och i adressatens kontor i Kronohagen. Varje gång gled oss försändelsen ur händer, den hade åter sänts någon annanstans – uppgifterna om dess whereabouts på postens försändelsebevakningssida var kryptiska. Och i inget skede meddelades varken avsändare eller adressat om att ett paket var i antågande.

Det hela fick kafka-liknande drag. Efter ett sista nappatag med postföreståndaren i Kronohagen gick jag på semester. Jag var då övertygad om att hennes grundliga efterspaning skulle vara resultatrik, och vi överenskom om vem på arbetsplatsen som skulle meddelas om paketets ankomst.

Mitt i semestern meddelade Majsi att paketet kommit till rätta. D.v.s. levererats tillbaka hem till avsändaren.

När jag återvände till arbetet fann jag ett brev från Itella postinrättning där man meddelade att saken nu var utredd och paketet levererat till adressaten.

Fast det överensstämde ju inte med sanningen. Det hade ju återvänt till sin utgångspunkt.

Jag googlade fram Itella-asiakaspalaute och skrev ett barskt och detaljerat kundklagomail. Samt förberedde mig på att min på svenska avfattade skrift omgående skulle arkiveras i mapp Ö.

Men icke sa Nicke. I dag ringdes jag upp av en vänlig ung svenskatalande man som läst mitt mail och ville diskutera saken, om jag hade tid. Tillsammans gick vi ännu en gång igenom hela postgången i dess kringelkrokiga rutt. Inte kunde tjänstemannen förklara hur det kommit sig att det korrekt adresserade paketet forslats runt i huvudstadsregionen och till slut fått namnen på avsändare och adressat omkastade.

Han försökte nog, och jag blev yr i huvudet av retoriken – som ju varken följde logikens eller rimlighetens lagar. I något skede märkte han själv det skeva i svadan och sa: ”men nog borde ju avsändaren få nån sorts ersättning, jag ser här att hon slutligen måste lösa ut paketet på hemposten, för 7,20”.

Bevare mig väl!

”Om jag skulle sända henne 20 förstaklass frimärken”, sa gossen, ”tror du det blir bra”?

Så nu får Majsi ett kuvert med frimärken på posten, fast jag ställer mig tvivlande till också den leveransen. Paketet med julkort har hon lovat leverera senare – per buss när hon har vägarna in till stan.

Och hela processen har nog gjort mig ganska så misstänksam och fundersam.

20130806-185725.jpg

Annonser