För tjugo år sedan var jag på konferens på andra sidan Atlanten och träffade då en forskare som kallade sig ”The Tooth Fairy Consultant”. I praktiken betydde detta att hon attackerade utländska kolleger med frågan om huruvida tandfén också i deras hemland var ett populärt väsen bland de yngre barnen. På den tiden stoppades emellertid ännu finska barns tappade tänder in mellan ABC-bokens blad eller i blomstermyllan varpå den under natten mirakulöst hade utbytts mot en slant.

Men i dag hade jag kunnat glädja konsulten, ty tandfén har slagit igenom också i Svenskfinland. Det kunde jag konstatera i min stora folktroundersökning några år sedan, och det ser jag på nära håll, i familjekretsen. T som är sju år har redan dragit nytta av väsendets service flera gånger. Stolt visar hon upp den euro (det är taxan) som uppenbarat sig vid sängen morgonen efter att den nya tappade tanden placerats där.

Det är roligt att tappa tänder, högstatus bland kompisarna, och slanten gör det ju inte sämre. Det tycker S också, men vid fyra och ett halft har hon ännu inte haft något att idka byteshandel med. Det grämer och förtreter henne.

Ibland undrar man över hur barns trosövertygelser och sagovärld egentligen är beskaffad. T pratar ofta om tandfén som vore hon lika verklig som eftistanterna, men häromdagen hade hon ett viskande ärende till mamma och mommo som grumlade den bilden. ”Jag har satt en peng på S:s bord”, väste hon, ”och sagt att det är tandfén som gett henne den till tröst när hon inte ännu tappat några tänder”.

Hälsningen mottogs med fröjd av lilla S. Det slog mig som så ofta, att barndomen i alla dess utvecklingsskeden är det mest fascinerande man kan få privilegiet att följa med.

Och så blev jag så varm om hjärtat, för där hade ju T tänkt ut en riktigt god gärning att glädja sin lilla syster med. Hur det är med den verkliga tron på tandväsendet kan vara detsamma. I sagornas värld är ju allt möjligt – särskilt om man hjälper till lite själv.

20130810-210303.jpg