I dag hade jag glädjen att delta i barnbarnet T:s första skolevenemang: välsignelsen av förstaklassisterna som gick av stapeln i Esbovikens kyrka. Föräldrarna var välkomna, och T deklarerade att inbjudan måste inbegripa även mommo som ju ”tycker så mycket om Gud och kyrkor”.
Det har hon ju rätt i och jag deltog så gärna. Jag har den senaste veckan blivit mycket nyfiken på hur skolstarten högtidliggörs i olika länder och sammanhang. Så det passade perfekt att jag gjorde lite fältarbete om saken.
Det var väldigt fint. Jag imponerades av många saker: eleverna i Mårtensbro skola (ja, HELA skolan deltog) satt väldigt tysta under hela trekvarten gudstjänsten tog. Man sjöng med i psalmerna – det var fyra välbekanta barnpsalmer, och de som kunde läsa tog aktivt del i högläsningen ur programmet.
Prästen talade fint om hur man inte behöver oroa sig för allt det nya i skolan, utan får svepa bekymmerslöshetens blå tyg runt sig (det gjorde hon handgripligt själv) – för Guds ansikte lyser över oss mitt i svårigheterna. Och nu fick ju hela skolan vara med och välsigna nykomlingarna – precis som åren innan, svepte hon en gemenskapens formulering kring den proppfulla kyrkan.
Sen välsignades varje etta skilt, och var och en tilldelades av hemförsamlingen Barnens Bibel.
Dottern och jag var tagna och nöjda. Men då en bild av evenemanget senare lades ut på FB började de kritiska rösterna höras. Att det inte skulle få ske på skoltid, att det uteslöt barn av andra – eller inga – religioner – att det fanns mycket att kritisera i sammanhanget.
Jag vet inte vad de barn som inte hör till kyrkan gjorde samtidigt, men hoppas man tänkt ut en ceremoni för dem också. Vi i Finland är ännu dåliga på att skapa ett mångsidigt rituellt liv för ett i praktiken mångkulturellt land. Varje skolbarn skall få känna välsignelse och glädje över att en ny termin startar. Utlysandet av skolfreden är också en viktig ceremoni i sammanhanget.
Visst är det trist att höra om små barn som blivit ledsna över att de blivit utan Bibel och kors. Men samtidigt kan vi ju inte värna mer om andra religioner än om vår egen. Dagens ceremoni andades praktisk, positiv kristendom. Det hela blev ännu bättre av att kyrkan, när vi anlände dit, redan sorlade av äldre personer (många stämplade av ett hårt liv) som tydligen träffats till frukost och samvaro i de kyrkliga utrymmena. Esbovikens kyrka myllrade av livfulla aktiviteter denna morgon.
Det var välsignelserikt för unga och gamla. I organiserade led tågade sedan de nya eleverna tillbaka till skolan. Med Barnens bibel under armen. Och mycket skutt i benen.
Carola Ekrem 