Barnbarnen firar åter weekend här, och denna vecka ska vi läsa lite läxor. T är förstaklassist och med liv och lust griper hon sig an allt det nya. Och nytt är allt för mommo också.

Jag minns rätt vagt läseböckerna dottern och jag stavade oss igenom. Där startade man med rätt korta basic satser. Mor är rar, far ror, o en orm. Typ.

Men nu. T som gått i skolan nio dagar nu sitter i baksätet och mässar, först bokstavs- och ljudformande, sen med säker kraft hela meningen: ”Allan är törstig. Han har spelat fotboll under rasten. Han tar fram sin vattenflaska och dricker.”

Läseboken 1 a är startopusets namn. Wow. Här är något annorlunda och effektivt. Säkert kunde varje lågstadiepedagog reda ut undervisningens strukturella metamorfoser för mig.

Imponerad är jag, ty min första skoltermin var fylld av gråt och tandagnisslan. Hur rara mor och jag än kämpade begrep jag inte vad bokstavskrumilurerna skulle betyda. Jag minns inte när den lidnerska knäppen small till. Men det kändes som en oändlig hopplös period. Inte var lärarinnan till någon som helst hjälp heller. Hon hade tydligen inget ansvar för inlärningsprocessen, särskilt när befraktarbarnet verkade enfaldigt.

Nåväl. Det tog sig. Men vilken fröjd att följa T:s studier. Ormen då? Ja, den förekommer på sid 38 i boken. Där kommer barnen att läsa: Olle ser att ormen är en snok, för den har gula fläckar på huvudet”.

Det ni, jag sär, jag sär! O vilka orm-ord!

20130823-205207.jpg