Med det epitetet avser jag augusti. Lång är den också, och eftersom jag alltid semestrar enligt skolloven ser jag den bara delvis som en sommarmånad. Mera ett slags mittemellanmånad. Vissa dagar är stekheta och man längtar ut till havsband och klippor. Andra dagar är grå, kyliga och höstbådande. Man är fel klädd varannan dag.
Flyttfågelplogarna drar söderut, men än är träden gröna. Man har ännu inte börjat körövningarna (min enda fritidssyssla nu när jag inte längre är församlingsaktiv), och på jobbet har rutinerna trevande kommit igång. Allt är liksom lite i transitionsskede.
Hösten är under planering, ja t.o.m. juletiden. I dag bokade jag biljetter till den traditionella Beethovens nia-konserten med Stadsorkestern. 19.12 är datumet, det brukar bli fullt hus. Av nån anledning presenteras evenemanget som en jultradition – och varför inte?
Men höstterminen är i gång på sina håll för i dag träffades vännerna i den Kristna lunchgemenskapen – en fri sammanslutning bestående av akademiska damer (herrar vore nog välkomna) som äter kurdisk lunch och diskuterar kristliga texter. Det kan vara intressant när det är historiker, språkvetare och litteraturforskare som möts. Ja – och några folklorister.
Det drar alltså ihop sig till lite mer kultiverade stämningar.
Men förra helgen var nog så somrig som den kunde. Förutom blomplockning och fårmatning sysslade barnbarnen och jag med glassätning. Jag åt tre glasstrutar denna weekend. Mer än på resten av sommaren tillsammans.
Det var lite gåtfullt det också. Jag tror jag blev hypnotiserad av det övernaturligt intensiva solgasset.
Carola Ekrem 