Mollan, Mopi och andra djurvänner

Dom möter en alla dagar på FB – vännernas djurkamrater. Otaliga är bilderna av (mest) hundar och katter, små och stora, rufsiga och lurviga, små dunbollar, ståtliga prickiga, ibland i mattes eller husses sällskap, ibland i hjärtskärande ”in memoriam”-syfte. Jo jag älskar djurfotona, liksom jag älskar barnbilderna.

Jag har ju ingen trogen djurvän att visa upp – just nu. Inte kan man ha det i en höghusvåning där det också bor en allergisk make, där nån sällan är hemma dagstid. Men jag har haft varma hundrelationer, det har jag. Jag glömmer aldrig min barndomsvän från Emsalö, Mopi. Alla de somrar vi hyrde sommarhus där var Mopi och jag oskiljaktiga. Det mirakulösa var att efter nio långa månader av bortvaro från sommarparadiset kom min vän precis ihåg mig när vi återförenades de första dagarna i juni. Det var som vi aldrig varit ifrån varann.

Jag kan precis förstå vad folk talar om när de beskriver känslorna för sina djurvänner. Också i relationerna människa-djur finns begreppet ”besläktade själar”.

Mammas schäfer Mollan fyller sidorna i alla hennes fotoalbum från ungdomen, och ännu femtio år senare dök den trogna, men lite oberäkneliga vännen upp i diskussionerna. Egentligen är vi hundmänniskor i vår familj. I princip alltså, i mitt fall.

Maken, allergikern är akvarist i själ och hjärta. Just nu passar inte en välfylld tank in i vårt liv heller. Men o vad vi har haft många våta vänner. Det mest hjärtskärande avskedet tog dottern E av den personliga guldfisken Gulliver. Han begrovs i Rutiåns vågor, med vikingaceremonier, han begräts och var saknad. Också en fisk kan bli en kär.

Var kom detta animaliska bloggtema från nu mitt i allt. Kanske var det inspiration från mammas album jag råkade bläddra i. Eller dom omtalade porträtten i de sociala medierna. Inte har jag något speciellt budskap heller.

Utom kanske att jag hoppas på ett varmt återförenande med Mopi en dag, bortom pärleporten. För visst måste hunden ha sin plats i himlen, som schlagern trallar.

Jag tycks inte ha ett enda hyggligt foto av Mopi, så det får bli minnen av Mollan här nedan, istället.

Trygga bilder

På Facebook skrev en vän om hur viktigt det är att vackra bilder omger barn. Absolut, jag kan mycket väl erinra mig både bilder som fängslade – och bilder som ängslade i barndomen.

Också i mommoåldern tycker jag bilder är omistliga. Våra väggar hemma är fulla, både av ”äkta” konst, konst förfärdigad av familjemedlemmar – icke desto mindre äkta förstås, bilder köpta på resor, fotografier, en salig röra. Men en röra som ska beröra – och som är vår alldeles egen.

Tätast är det på sovrumsväggarna. Jag har läst att vissa av de filosofiska inredningsrörelserna bannlyser bilder på sovrummets väggar. De stör vilan och harmonin, kantänka. Men nog vore det svårt att sova utan bilderna! Här hänger ju hela mitt liv. Ska göra ett litet sammandrag:

1. Fotografier av förfäder, både makens och mina. Här sitter de hos fotografen, morfar Alarik med syskon, farmorsmor Emerentia med maken Anton, här står morfarsfar Edvin med armen om sin Edla, här sitter mormors svåger Viljam i sin enkla arbetarbostad, så allvarlig och vacker i sin ungdom.

2. Sen finns foton av familjen, glada minnen från resor och resultatet av två fotografbesök familjen gjorde när dottern var liten. På det som högtidliggjorde lilla E:s ettårsdag ser barnet förfärat mot kameran och håller ett hårt grepp om mors hals. Se fotografen hade vit rock på sig – och det brukade ju den stygga öronläkaren ha också! Så finns det ett foto av E och hennes J 25 år senare. De sitter på en fontänkant i The Big Apple och är rykande nyförlovade.

3. Inramad är också den hyllningssång till melodi av Mozart vår värd Thomas framförde under en Tysklandsresa då vi råkade fira silverbröllop. ”Ständchen zur Silberhochzeit”, fina minnen. Och så hade E fixat ett fint collage med foton av silverjubilarerna, det har också sin plats på väggen.

4. På väggen hänger också den inramade menyn från Nolita House i New York, restaurangen som ger Macaroni Cheese gourmetstandard. Bredvid hittar man reklamskylten för Messias i Storkyrkan, våren 2008, jag undrar om jag nånsin kommer att få delta i något så underbart och svårt och hisnande i musikväg mer i livet.

5. Strax ovanför sänggaveln hänger en änglatavla jag fått av en väninna, evigt märkt av sjukdomar. ”En vän som du är en stor gåva”, står det, man blir lite till sig av såna ord. Den klassiska skyddsängeln finns också på väggen, hon som ledsagar barnen på den glesa bron över klyftan. Körväninnan som med den bilden tackade för skjutsar till övningarna orkade inte leva, hon finns inte mer bland oss.

6. Foton av barnbarnen fyller förstås ytorna i hela hushållet. Och i vardagsrummet finns ”husaltaret” över släkten, med dopfoton, vigselbilder, studentkonterfej.

Jag kunde hålla på och skriva om detta i evigheter. Summan är: våra väggar och hyllor avspeglar vem vi varit och är. Här hänger förstås bara det som väcker goda associationer, minner om stunderna då det var gott att leva.
Men visst är det fint att ständigt backas upp av sådana tankar.

Iskyla, synfält och ultraljud

Höstens roligheter har satt igång: plötslig iskyla, aningen av snöblandat regn, gynekologbesök, tandläkarbesök, ögonläkarbesök. Den årliga kontrollen är alltså på gång, och i min ålder är ingenting mera säkert. Det höga ögontrycket, den långvariga cystan och det ömmande tandköttet kan i en blixt förvandlas till nånting betydligt hotfullare. Nånting som måste åtgärdas och kan leda till blindhet, operationer – och för tidig död.

Ja det är riktigt olycksmoster som talar, hörs väl. Och vad gäller sjukdomar är jag inte riktigt som jag borde. Jag tror alltid på det värsta scenariot, jag tänder ljus i Storkyrkan innan jag beger mig till Eira läkarstation, jag associerar till hemska sjukdomsöden i veckotidningarna.

Att vi har fin sjukvård att luta oss mot, och att jag lyckats hitta tre noggranna skickliga läkare för alla besvären kan jag inte glädja mig åt. Jag är livrädd varje gång jag sitter i väntrummet. Och alltid är läkaren försenad. Och man hinner fantisera.

Sånt är ju de flesta människors liv. Det är rotfyllningar och bryggor och cystor som bör kollas regelbundet och cancerblodprov och höga blodtryck och ålderdomsdiabetes, ett evigt drama är det. Så jag ska inte klaga. Vi sitter alla i samma båt. Nästan alla, i alla fall, och endel har det riktigt förskräckligt hemskt, både stora och små.

Inte vet jag varför jag är så dålig att tackla detta. Kanske för att mamma Rachel hela min barndom hade sjukdom efter sjukdom, ständigt hotad till livet var hon, ofta låg hon på sjukhus, otrygghet följde på osäkerhet. Sen dog hon vid 73, efter år av lidanden, behandlad för fel sjukdom, och offer för ett vårdfel, en kandidat på stora universitetssjukhuset riktade kanylen fel.

Så min sjukhusrädsla sitter i ryggmärgen. Fast jag i princip litar på sjukvården och har stor respekt för alla däri inblandade.

Nå nu har jag fått synfältet testat, cystan ultraljudsundersökt och tänderna upputsade för i höst. Återstår de egentliga tand- och ögonläkarbesöken. Vad som helst annat kan givetvis ytterligare tillstöta helt oplanerat.

Peppar, peppar, ta i trä.

Men hoppeligen kan jag snart börja glädja mig åt årstidens riktiga fröjdeämnen: höstlovsledigt, körjubileum, resor till vårt västra grannland.
Och det bästa av allt: JUL!

Än blommar ju en och annan ros, också här i Kårböle, men nu varslas nattfrost, så det var i grevens tid jag plåtade prakten förra helgen.

Mulna måndan

Det är beckmörkt ute fast klockan bara är 20.00. Det har varit en mulen dag. Jag vaknade till att jag drömt om en väninna. Att hon ännu levde, att vi talades vid och hade planer.

Det är ju ofta så att drömmar fastnar, slår an tonen för resten av dagen. Det var en moloken start på veckan.

På jobbet inledde vi med personalens månadsmöte. Det är mögel i huset, de flesta har evakuerats, arkivpersonalen som sitter kvar har obestämda symptom. Kan vara höstförkylning. Men då alla drabbats av ögoninflammmation, bihålebesvär, hosta, halsbränna och huvudvärk i olika kombinationer samtidigt blir man misstänksam. Dessutom ekar det av tystnad i huset.

Man blir inte uppiggad av stämningen i den förr av aktivitet surrande miljön.

Så informerades det om pensioner. För personer i min löneklass betyder det aldrig upplyftande nyheter. Man hoppas situationen håller sig på rådande ekonomiska nivå de återstående arbetsåren, åtminstone.

Jag vet inte om jag skulle vilja förtidspensioneras eller jobba lite till – om jag vore oberoende av pengarna alltså. Det känns som man redan prövat på allt och egentligen bara håller på att packa ihop sin yrkeskarriär, hoppeligen i en bunt böcker, eller artiklar. Å andra sidan ser jag att det finns väninnor som försöker skapa sig en vardag som pensionärer, med lite vacklande steg.

För det är ju så, att man är lite tidlös i sin själ. Men kanske inte till den grad som den dam pensionsrådgivaren berättade om. Blomsterhandlerskan som vid fyllda 84 jobbade kvar och vägrade ansöka om pension. Med motiveringen att hon inte gillade namnet ”ålderspension” … Egentligen är hon ju avundsvärd.

Ännu får man hoppas benen bär en till arbetet några år till. På väg förbi Storkyrkan och dess branta trappa. Om ett halvår sitter det fullt med solande helsingforsare där igen. Men i dag såg den, i likhet med den kommande veckan svårbestiglig ut. Från min position under paraplykanten.

Helig ilska

Varje kväll innan jag släcker lampan läser jag ett stycke ur en andlig bok. Det kan vara samlade texter av kristna författare som Margareta Melin och Ylva Eggehorn, det kan vara tänkespråk av Luther och Dietrich Bonhoeffer, eller det kan vara en volym med morgonandakter av biskop Ingmar Ström.

Det sistnämnda var det i går kväll, och den aktuella andakten hade rubriken ”Växande i döda tider”. Här anknöt den gode gudsmannen till texten i Markus -evangeliet där det talas om att kornen i jorden växer och gror långsamt, och ingen vet riktigt hur.

Så är det med människan också, associerade Ström, i de oproduktiva döda tiderna i livet då inget tycks hända kan just förutsättningen finnas för tillväxt och förändring.

Jag har en längre tid levt i en sådan trädans tid. Efter att ha avsagt mig flera poster, positioner och uppdrag landade jag i ett passivitetens ingenmansland där ingenting berörde, angick eller tycktes höra till vad jag kunde påverka.

De senaste dagarna har jag känt livsandarna vakna, något spira. Det hela har startat med en helig ilska över ett missförhållande på jobbet. Jag vet inte ännu om jag kommer att agera eller reagera. Men vreden känns renande och rensande. Jag hoppas jag ska komma till liv igen, ja, jag ber om det.

Den utlösande orsaken kanske är slumpmässig, betydelselös och övergående. Men huvudsaken är att jag känner något – att också jag är berättigad att tycka och mena och få mig hörd. Att något vuxit, grott och är på väg att slå ut.

Kanske det nya tankeklimatet också är orsak till att jag vågade sjunga ut mera vid körövningen i dag. Att det fanns en ny klang också där. Efter en lång period av stilla nynnande.

Sen får det falska lite ibland om det vill sig – här talar jag både konkret och metaforiskt.

Huvudsaken är att nånting håller på att hända.

Mitt i september

Nu har hösten slagit till – äntligen höll jag på att säga. Det blev slutligen entydigt att sandaler och kortärmat inte passerar som dagens outfit. Ganska abrupt blev kvällarna mörka och skyarna dunkla.

Nu är siktet ställt framåt – ja, det börjar bli tal om jul, rent av. Barnbarnet T har följt mommo i spåren och gått med i hemförsamlngens barnkör. Första övningen var ikväll, så vi har ännu inte hunnit prata om intrycken. Men skolkören lär vara bra den också. Så det finns mycket att diskutera två körsångare emellan. Ja, julen kom ju in i detta resonemang på det sättet, att barnkören ska framträda både på första advent och på julafton.

Man kan säga att det är tur i bedrövelsen att mommos kyrkokörssjungande fick en ände. Nu hinner man ju följa med släktens nya sångerskas uppträdanden.

Och mommos rätt nyfunna damkör för ju också med sig vissa utmaningar. I dag ville den nya dirigenten testa stämlämpligheten hos oss första altar. Det kändes bra att konstatera att mitt smala register passar precis in i – första alt. Varken högre eller lägre sträcker det sig, och väl så. Huvudsaken är att man får vara med och sjunga.

I går såg jag förresten att det kommit Halloween-Coca Cola till butiken, och det dröjer väl inte så länge innan de första glöggbuteljerna dyker upp i alkoholmonopolets hylla.

I väntan på julgranar och girlander tänder vi lyktor på balkongen. Höst passar mig!

Lite minne, mera glömska

Hemkommen från invigningsfest för jobbets nya verksamhetshögkvarter. Drack ett antal glas vin, men inte bara därför har jag nu kommit att tänka på detta med minne och glömska.

På festen sammanträffade jag med en och annan kollega, vän och bekant, ja, t.o.m. med en av mina gamla lärare från 40 år tillbaka. Vi måste ha varit relativt jämnåriga då hon undervisade mig i historia i gymnasiet, och hon mindes mig väl, vilket var väldigt trevligt.

En gammal bekant mindes å sin sida att jag skrivit en doktorsavhandling, ty den hade han inhandlat på universitetsbibliotekets ”bli av med onödiga böcker”-försäljning. En hel euro hade han pungat ut för luntan, där t.o.m en dedikation ingick. Tur att han inte mindes vem jag tillägnat exemplaret, det hade kunnat knipa till i hjärtat att den personen valt att glömma mig.

Men sen ingick mycket glömska i ceremonierna också. I festtalen tenderade dignitärerna glömma bort att min arbetsgivare Svenska litteratursällskapet i Finland också har folktraditionerna på agendan, haft sedan de första stiftelseorden yttrades 1885. Detta skymdes av högkulturen och de stora donatorerna. Inte heller erinrade man sig att sällskapet länge bestod s.g.s. endast av sin arkivpersonal – i bjärt kontrast till dagens expanderade mångsidiga och månghövdade institution. Att man i detta lilla format också haft betydligt fler adresser än dem man räknade upp i festtalen.

Nej, man kan inte veta allt, och inte minnas heller. Men det är skada om ingen i ens närhet påminner en. Eller väljer att inte göra det.

I höst, vill Gud, utkommer en bok skriven av bloggaren och 3 kolleger. ”Arkiv, minne, glömska” heter den, och handlar om hur Svenska litteratursällskapets arkiv uppkom och utvecklades.

Den boken hoppas jag skingrar glömskan och stärker minnet.

Söndag i september

Jaha, i dag har jag:
-åhört pastor Konsta Korhonens tänkvärda och provokativa predikan med anknytning till Job i Gamla testamentet och hans klagovisor. Ett tal som snuddade vid, vad ska man säga, det blasfemiska, men som roddes i land med kraft! Way to go, Kannelmäen seurakunta (min nuvarande finska församling), ni vågar – och kan!

– ätit Nigellas höna med 40 vitlöksklyftor. Jag tyckte den behövde ganska mycket flingsalt för att smaka något … Pastor Korhonens predikan gav dock stoff till en del av den (som alltid) initierade diskussionen vid Ekrems middagsbord.

-gratulerat konung Carl XVI Gustaf till det 40-åriga styret på Svenska hovets FB-sida. ”Från en mormor till en morfar”, skrev jag. Stor chans att konungen läser hälsningen. Men den varma tanken lever!

Nu tupplur, maken snusar redan. Nästa vecka stundar bl.a tandhygienist, invigningsfest för arbetsplatsens nya filial, två körövningar och träff med fröknarna T och S.

Ikväll hoppas jag på mera månsken och balkongliv. Hipp happ faller den första snön, så det gäller att passa på.

Nedan vitlöksrätten. Blek – inte sant?

Besatt av det saluförda

Det har stått mycket om shopping i tidningarna på sista tiden. Finska hufvudstadsdraken slog till med två pampiga reportage, i det första fick en passionerad shoppare berätta om sin relation till kläder och krafs, och skriva dagbok om sina inköp. Resultatet var – nej, jag ska inte skriva imponerande – men kanske ändå, på sätt och vis. Denna unga tjej hade sju hyllor fulla av bara blusar, och lade ut hundratals euro på kläder varje månad.

I dag följde bladet upp temat med en artikel om hur detta – uppenbarligen rätt allmänna storshoppande- syns i både avfallsberg och donationer till klädesinsamlingar. En växande mängd klädesplagg tycks vandra vidare utan att nånsin ha använts av sin köpare – det tydde de ännu vid plaggen fästa prislapparna på.

Vad ska man tycka? Själv har jag få förutsättningar att bli storshoppare. Av tre orsaker:
1. En arkivarbetare har inte speciellt hög lön. Antingen prålar jag i nya plagg, eller så reser jag.
2. Valet av det senare alternativet är lätt, ty min figur är av den typ att jag måste besöka avdelningar med hurtiga namn som ”Great girls”, ”Generous” och ”XLNT”, utbudet där är inte lika mångsidigt som i butikerna annars, kan jag intyga, och frestelserna därmed färre.
3. Därtill kommer att jag är modeintresserad, men ganska svalt. Sällan drabbar något plagg mig, mest är klädinköpen svett och besvär.

Men av personer i min nära krets ser jag att shoppandet (nå, kanske inte den mest hysteriska varianten) också har positiva associationer: stilkänsla, estetisk talang, ett i bästa fall hälsosamt intresse för sig själv, sin kropp och sin helhetsutstrålnng. Självkännedom och självkänsla, helt enkelt.

Kläder är så mycket. Häromkvällen var en körväninna klädd i en riktig retro-Marimekko skjorta, sparar man dem håller de ju från mormor till barnbarn och kanske lite till. Skjortan är tidlös och därmed i tiden också just nu. Dessutom väckte den varma minnnen av den ursprungliga, nu döda ägarinnan. En bjärt kontrast till slitet och slänget.

Själv är jag mitt emellan. Av fotoalbumen ser jag att samma plagg i vissa fall funnits i min garderob i åratal. En fungerande garderob vill man ju ha, men den ska vara begränsad – det underlättar både klädval och packning vid resor.

Och vill jag gotta mig åt sköna plagg kan jag hänga med dottern på butiksrunda. Hon ser bra ut i det mesta, hon har ett genuint klädintresse – och visst skulle också jag vilja vara kapabel att svepa fram i högklackande spetsiga skor, som dom på bilden. Därav skulle för min del bara följa en duns i golvet, värkande tår och haltande gång. Men visst är det härligt att såna dojor vandrar omkring i världen, också!

Nu hör jag nästan dottern fnysa till: ”nåja, okej, men jag känner ingen som har så många scarfar som du, mamma”. Nä, det stämmer kanske. Alla har vi väl våra svagheter, hemskt vore det annars.

Liv på halvlåga

11 september, fortfarande. Och Anna Lindh fyller fortfarande mina tankar. Dom sände ett fint minnesprogram i SVT. Jag har bara sett hälften av bandningen ännu, men det jag sett hittills har gett mig mycket att tänka på.

Liksom i dokumentären om Olof Palme drabbas man av intensiteten hos huvudpersonen, övertygelsen som formuleras i glimrande tal, ledarandan, tron på att det nog går att rätta till världens orättvisor.

Jag vet inte riktigt vad det är jag känner men ungefär så här: att det egentligen är kriminellt att leva på halvlåga, att inte engagera sig, sätta sig i blöt, även om det kan sluta dramatiskt. Eller med nån sorts antiklimax, i lindrigare fall. Eller bara med att man får sig en näsbränna och ens stolthet får sig en törn.

För värst är ljumheten och likgiltigheten, sa inte vår vän Paulus det också? Man borde aldrig bli så tillbakadragen och försiktig som t.ex. jag blivit nu i medelåldern. Jag är ju ingen skicklig politiker av toppklass, men också jag hade ett engagemang, en stjärna jag följde. På flera arenor har jag låtit andra släcka mina stjärnor och blåsa ut mina ljus. Och låtit dem få mig att tro att jag inget är värd, och ska lägga lapp på luckan.

Den unga Anna, så vibrerande av liv, drabbar mig som ett slag i mellangärdet. Jag vet inte riktigt vart mina nyväckta tankar ska leda mig. Men det är säkert, att så länge försoffade mommor kan reagera så här starkt på hennes person lever hon – hennes brinnande väsen – fortfarande.