Igår rörde jag mig i Damernas paradis, i dag har jag förflyttat mig till Edens lustgård, en liten filial till originalet i alla fall. På min lilla söndagspromenad, i det för årstiden övernaturligt gassande solskenet, märkte jag att alla mina medpromenerares vägar syntes bära åt samma håll. Och mot oss vandrade lika många söndagsflanörer, alla bärande på välfyllda tygkassar. Äpplen! I mängder!

Snart förstod jag vad som var på gång: det var fri plockardag i helsingforsarnas gemensamma fruktodling, Fructicetum kallad, belägen i Malmgård. Ung och gammal samlades i äppelträdens skugga, fyllde sina påsar, picknickade i gräset, det var en fröjd att skåda de glada aktiviteterna.

Ja just det, skåda, för jag föreställde mig det fortsatta knoget – skala, klyva, koka, sylta, safta, baka pajer … Nej tack – mina äpplen överlät jag gärna till andra, idogare helsingforsare.

Istället tog jag vägen ner till kolonitäpporna där den höstliga prakten var bedövande. Färgerna bländade, hela landskapet var som en reklamfilm för den finska skördetidens skönhet.

Jag har alltid älskat hösten, och den brittsommarliknande period vi nu förunnats är nästan osannolik.

Sen tassade jag hem, men det blir nog en sits ute på gården ännu. Vem vet när den kalla höstilen viner in och allt är förändrat.

Men först ska jag pyssla med saker jag inte kan göra när maken är hemma (han avreste på skolresa till Newcastle i morse). Jag ska baka en riktigt äggig västerbottenpaj (maken är äggallergiker) och så ska jag högljutt öva stämmor för Damkörsförbundets jubileumskonsert.

20130908-135035.jpg