Kockgudinnan Nigellas vitlöksspäckade recept förföljer mig. Knappt hade jag förundrat mig över de 40 vitlöksklyftorna i Tv-versionen, så dök receptet upp i finska hufvudstadsdrakens matbilaga. Jag övertygades. Rätten ska stå på menyn instundande helg.

Ett stänk vermouth skulle krydda rätten, och det gav mig osökt tanken: dry martini, med följdtanken Cocktail Hour. Planen är att testa klassiska cocktails som apertif till höstens söndagsmiddagar. Både intressant och elegant – och dekadent och lite ohälsosamt förstås.

Något måste man hitta på nu när de mörka kvällarna rullar in och det ännu är ett stycke till julens fröjder. Söndagsmiddagarna är makens och min gemensamma glädje. Tre rätter till barockmusikackompanjemang. Ofta långkok, lite mer invecklade rätter än till vardagslag. Gourmetkockar är vi inte, men helt dugliga matlagare.

Maken är biffstekaren, jag gratängfixaren och pajbagaren. Vi funderar på menyn i god tid i veckan. Nu är maken bortrest, så jag har bestämt mig. Vi inleder med parmesan-vitlöksbröd – ja, faktiskt. Sen Nigellas vitlöksexplosion. Och avslutar med en bit banankaka jag sparat i frysen. Med mascarpone och hallon. En slurk portvin därtill, obviously.

Sen orkar man igen inleda den tradiga arbetsveckan. Ikväll har jag förresten kockat också. Mat för vardag och lunchboxar. Stora formar fulla. Jag blev helt utmattad av min duktighet. Och är väl värd ett glas rött. Men bara ett litet. Vi är ju inte komna längre än till måndag, för böveln.

20130909-205756.jpg