När jag är ensam hemma slår jag alltid på TV:n, mest för att det inte ska vara tyst i huset. Men ibland lystrar jag till. De förskräckliga Hollywoodfruarna pratade dumheter på Sveriges trea, så jag slog över till fyran. Där sändes en dokumentär om Anna Lindh. Det är nu tio år sedan det sanslösa mordet. Än lever hennes minne starkt, som en möjlighet som aldrig fick sin fulla uppfyllelse.
Och jag minns också. Hur kollegan och jag stod i arkivmagasinet när telefonen ringde. Det var kollegans mor som hade lyssnat på radio. Anna Lindh var död, hon hade inte klarat sig. Hur tysta vi blev, hur tiden liksom stannade. Trots att man inte på denna sida viken haft så mycket anknytning till denna formidabla politiker.
Några år tidigare, också 11.9, åkte maken och jag över Drumsö bro. Dottern, då ung hallåa på Radio Vega ringde på mobilen. ”Mamma, det händer nånting hemskt konstigt, dom säger att ett flygplan kraschat rakt in i WTC-tornen i New York. Jag vet inte om man borde stoppa sändningen, vad som kommer att hända.” En stund senare satt vi ute i de tysta Noux-skogarna andlöst lyssnande på radionyheternas fruktansvärda meddelanden.
Och i september var det också, 28.9 1994 då morgonens första radionyheter gav en aning om att något absolut otroligt hemskt skett – en alldeles vanlig färja på väg från Tallinn mot Stockholm höll på att sjunka. Tysta stod vi och såg på arkivets TV hela förmiddagen. Katastrofens omfattning klarnade småningom. Men först på kvällen ringde en väninna som visste att vi hade många kolleger på båten, man hade varit på en alldeles vanlig konferensresa.
När riktigt många kolleger åker med samma flyg på arbetsresa säger man ju ibland lite skämtsamt att skulle nu en olycka ske, då skulle det finnas många lediga jobb att söka i vår bransch. Vid Estonia-olyckan skedde det på riktigt. Och det var ofattbart.
Nej mitt TV-tittande väckte verkligen dystra associationer ikväll. Varje generation har sina gemensamma minnen av händelserna då tiden stod stilla, och knappt ville komma igång igen. September kommer alltid att vara en månad associerad med tillvarons skörhet och vissheten att vi med säkerhet har bara detta ögonblick, inte en sekund mer.
Carola Ekrem 