11 september, fortfarande. Och Anna Lindh fyller fortfarande mina tankar. Dom sände ett fint minnesprogram i SVT. Jag har bara sett hälften av bandningen ännu, men det jag sett hittills har gett mig mycket att tänka på.
Liksom i dokumentären om Olof Palme drabbas man av intensiteten hos huvudpersonen, övertygelsen som formuleras i glimrande tal, ledarandan, tron på att det nog går att rätta till världens orättvisor.
Jag vet inte riktigt vad det är jag känner men ungefär så här: att det egentligen är kriminellt att leva på halvlåga, att inte engagera sig, sätta sig i blöt, även om det kan sluta dramatiskt. Eller med nån sorts antiklimax, i lindrigare fall. Eller bara med att man får sig en näsbränna och ens stolthet får sig en törn.
För värst är ljumheten och likgiltigheten, sa inte vår vän Paulus det också? Man borde aldrig bli så tillbakadragen och försiktig som t.ex. jag blivit nu i medelåldern. Jag är ju ingen skicklig politiker av toppklass, men också jag hade ett engagemang, en stjärna jag följde. På flera arenor har jag låtit andra släcka mina stjärnor och blåsa ut mina ljus. Och låtit dem få mig att tro att jag inget är värd, och ska lägga lapp på luckan.
Den unga Anna, så vibrerande av liv, drabbar mig som ett slag i mellangärdet. Jag vet inte riktigt vart mina nyväckta tankar ska leda mig. Men det är säkert, att så länge försoffade mommor kan reagera så här starkt på hennes person lever hon – hennes brinnande väsen – fortfarande.
Carola Ekrem 
1. Du lever inte på halvlåga, du är en engagerad berättare, och också,därför så mänsklig. Du gör i alla dina gärningar ett värdefullt vär.
2. Förstår att nu känns det ljumt för att du tagit steget bakåt o självklara fora inte finns just nu. Men de finns, de kommer och du har en sån låga.
3. Jag har sagt det förr, dina texter är bland det mest njutbara som finns.
Jag följer dig, Cecilia Malmström och en ålänning på samma sätt, att era uppdateringar kommer som brev –
Tack för att du skriver
Tack, Astrid!