Det har stått mycket om shopping i tidningarna på sista tiden. Finska hufvudstadsdraken slog till med två pampiga reportage, i det första fick en passionerad shoppare berätta om sin relation till kläder och krafs, och skriva dagbok om sina inköp. Resultatet var – nej, jag ska inte skriva imponerande – men kanske ändå, på sätt och vis. Denna unga tjej hade sju hyllor fulla av bara blusar, och lade ut hundratals euro på kläder varje månad.
I dag följde bladet upp temat med en artikel om hur detta – uppenbarligen rätt allmänna storshoppande- syns i både avfallsberg och donationer till klädesinsamlingar. En växande mängd klädesplagg tycks vandra vidare utan att nånsin ha använts av sin köpare – det tydde de ännu vid plaggen fästa prislapparna på.
Vad ska man tycka? Själv har jag få förutsättningar att bli storshoppare. Av tre orsaker:
1. En arkivarbetare har inte speciellt hög lön. Antingen prålar jag i nya plagg, eller så reser jag.
2. Valet av det senare alternativet är lätt, ty min figur är av den typ att jag måste besöka avdelningar med hurtiga namn som ”Great girls”, ”Generous” och ”XLNT”, utbudet där är inte lika mångsidigt som i butikerna annars, kan jag intyga, och frestelserna därmed färre.
3. Därtill kommer att jag är modeintresserad, men ganska svalt. Sällan drabbar något plagg mig, mest är klädinköpen svett och besvär.
Men av personer i min nära krets ser jag att shoppandet (nå, kanske inte den mest hysteriska varianten) också har positiva associationer: stilkänsla, estetisk talang, ett i bästa fall hälsosamt intresse för sig själv, sin kropp och sin helhetsutstrålnng. Självkännedom och självkänsla, helt enkelt.
Kläder är så mycket. Häromkvällen var en körväninna klädd i en riktig retro-Marimekko skjorta, sparar man dem håller de ju från mormor till barnbarn och kanske lite till. Skjortan är tidlös och därmed i tiden också just nu. Dessutom väckte den varma minnnen av den ursprungliga, nu döda ägarinnan. En bjärt kontrast till slitet och slänget.
Själv är jag mitt emellan. Av fotoalbumen ser jag att samma plagg i vissa fall funnits i min garderob i åratal. En fungerande garderob vill man ju ha, men den ska vara begränsad – det underlättar både klädval och packning vid resor.
Och vill jag gotta mig åt sköna plagg kan jag hänga med dottern på butiksrunda. Hon ser bra ut i det mesta, hon har ett genuint klädintresse – och visst skulle också jag vilja vara kapabel att svepa fram i högklackande spetsiga skor, som dom på bilden. Därav skulle för min del bara följa en duns i golvet, värkande tår och haltande gång. Men visst är det härligt att såna dojor vandrar omkring i världen, också!
Nu hör jag nästan dottern fnysa till: ”nåja, okej, men jag känner ingen som har så många scarfar som du, mamma”. Nä, det stämmer kanske. Alla har vi väl våra svagheter, hemskt vore det annars.
Carola Ekrem 