Nu har hösten slagit till – äntligen höll jag på att säga. Det blev slutligen entydigt att sandaler och kortärmat inte passerar som dagens outfit. Ganska abrupt blev kvällarna mörka och skyarna dunkla.

Nu är siktet ställt framåt – ja, det börjar bli tal om jul, rent av. Barnbarnet T har följt mommo i spåren och gått med i hemförsamlngens barnkör. Första övningen var ikväll, så vi har ännu inte hunnit prata om intrycken. Men skolkören lär vara bra den också. Så det finns mycket att diskutera två körsångare emellan. Ja, julen kom ju in i detta resonemang på det sättet, att barnkören ska framträda både på första advent och på julafton.

Man kan säga att det är tur i bedrövelsen att mommos kyrkokörssjungande fick en ände. Nu hinner man ju följa med släktens nya sångerskas uppträdanden.

Och mommos rätt nyfunna damkör för ju också med sig vissa utmaningar. I dag ville den nya dirigenten testa stämlämpligheten hos oss första altar. Det kändes bra att konstatera att mitt smala register passar precis in i – första alt. Varken högre eller lägre sträcker det sig, och väl så. Huvudsaken är att man får vara med och sjunga.

I går såg jag förresten att det kommit Halloween-Coca Cola till butiken, och det dröjer väl inte så länge innan de första glöggbuteljerna dyker upp i alkoholmonopolets hylla.

I väntan på julgranar och girlander tänder vi lyktor på balkongen. Höst passar mig!

20130919-211640.jpg