Varje kväll innan jag släcker lampan läser jag ett stycke ur en andlig bok. Det kan vara samlade texter av kristna författare som Margareta Melin och Ylva Eggehorn, det kan vara tänkespråk av Luther och Dietrich Bonhoeffer, eller det kan vara en volym med morgonandakter av biskop Ingmar Ström.

Det sistnämnda var det i går kväll, och den aktuella andakten hade rubriken ”Växande i döda tider”. Här anknöt den gode gudsmannen till texten i Markus -evangeliet där det talas om att kornen i jorden växer och gror långsamt, och ingen vet riktigt hur.

Så är det med människan också, associerade Ström, i de oproduktiva döda tiderna i livet då inget tycks hända kan just förutsättningen finnas för tillväxt och förändring.

Jag har en längre tid levt i en sådan trädans tid. Efter att ha avsagt mig flera poster, positioner och uppdrag landade jag i ett passivitetens ingenmansland där ingenting berörde, angick eller tycktes höra till vad jag kunde påverka.

De senaste dagarna har jag känt livsandarna vakna, något spira. Det hela har startat med en helig ilska över ett missförhållande på jobbet. Jag vet inte ännu om jag kommer att agera eller reagera. Men vreden känns renande och rensande. Jag hoppas jag ska komma till liv igen, ja, jag ber om det.

Den utlösande orsaken kanske är slumpmässig, betydelselös och övergående. Men huvudsaken är att jag känner något – att också jag är berättigad att tycka och mena och få mig hörd. Att något vuxit, grott och är på väg att slå ut.

Kanske det nya tankeklimatet också är orsak till att jag vågade sjunga ut mera vid körövningen i dag. Att det fanns en ny klang också där. Efter en lång period av stilla nynnande.

Sen får det falska lite ibland om det vill sig – här talar jag både konkret och metaforiskt.

Huvudsaken är att nånting håller på att hända.

20130921-190400.jpg

Annonser