Det är beckmörkt ute fast klockan bara är 20.00. Det har varit en mulen dag. Jag vaknade till att jag drömt om en väninna. Att hon ännu levde, att vi talades vid och hade planer.

Det är ju ofta så att drömmar fastnar, slår an tonen för resten av dagen. Det var en moloken start på veckan.

På jobbet inledde vi med personalens månadsmöte. Det är mögel i huset, de flesta har evakuerats, arkivpersonalen som sitter kvar har obestämda symptom. Kan vara höstförkylning. Men då alla drabbats av ögoninflammmation, bihålebesvär, hosta, halsbränna och huvudvärk i olika kombinationer samtidigt blir man misstänksam. Dessutom ekar det av tystnad i huset.

Man blir inte uppiggad av stämningen i den förr av aktivitet surrande miljön.

Så informerades det om pensioner. För personer i min löneklass betyder det aldrig upplyftande nyheter. Man hoppas situationen håller sig på rådande ekonomiska nivå de återstående arbetsåren, åtminstone.

Jag vet inte om jag skulle vilja förtidspensioneras eller jobba lite till – om jag vore oberoende av pengarna alltså. Det känns som man redan prövat på allt och egentligen bara håller på att packa ihop sin yrkeskarriär, hoppeligen i en bunt böcker, eller artiklar. Å andra sidan ser jag att det finns väninnor som försöker skapa sig en vardag som pensionärer, med lite vacklande steg.

För det är ju så, att man är lite tidlös i sin själ. Men kanske inte till den grad som den dam pensionsrådgivaren berättade om. Blomsterhandlerskan som vid fyllda 84 jobbade kvar och vägrade ansöka om pension. Med motiveringen att hon inte gillade namnet ”ålderspension” … Egentligen är hon ju avundsvärd.

Ännu får man hoppas benen bär en till arbetet några år till. På väg förbi Storkyrkan och dess branta trappa. Om ett halvår sitter det fullt med solande helsingforsare där igen. Men i dag såg den, i likhet med den kommande veckan svårbestiglig ut. Från min position under paraplykanten.

20130923-202722.jpg