Höstens roligheter har satt igång: plötslig iskyla, aningen av snöblandat regn, gynekologbesök, tandläkarbesök, ögonläkarbesök. Den årliga kontrollen är alltså på gång, och i min ålder är ingenting mera säkert. Det höga ögontrycket, den långvariga cystan och det ömmande tandköttet kan i en blixt förvandlas till nånting betydligt hotfullare. Nånting som måste åtgärdas och kan leda till blindhet, operationer – och för tidig död.

Ja det är riktigt olycksmoster som talar, hörs väl. Och vad gäller sjukdomar är jag inte riktigt som jag borde. Jag tror alltid på det värsta scenariot, jag tänder ljus i Storkyrkan innan jag beger mig till Eira läkarstation, jag associerar till hemska sjukdomsöden i veckotidningarna.

Att vi har fin sjukvård att luta oss mot, och att jag lyckats hitta tre noggranna skickliga läkare för alla besvären kan jag inte glädja mig åt. Jag är livrädd varje gång jag sitter i väntrummet. Och alltid är läkaren försenad. Och man hinner fantisera.

Sånt är ju de flesta människors liv. Det är rotfyllningar och bryggor och cystor som bör kollas regelbundet och cancerblodprov och höga blodtryck och ålderdomsdiabetes, ett evigt drama är det. Så jag ska inte klaga. Vi sitter alla i samma båt. Nästan alla, i alla fall, och endel har det riktigt förskräckligt hemskt, både stora och små.

Inte vet jag varför jag är så dålig att tackla detta. Kanske för att mamma Rachel hela min barndom hade sjukdom efter sjukdom, ständigt hotad till livet var hon, ofta låg hon på sjukhus, otrygghet följde på osäkerhet. Sen dog hon vid 73, efter år av lidanden, behandlad för fel sjukdom, och offer för ett vårdfel, en kandidat på stora universitetssjukhuset riktade kanylen fel.

Så min sjukhusrädsla sitter i ryggmärgen. Fast jag i princip litar på sjukvården och har stor respekt för alla däri inblandade.

Nå nu har jag fått synfältet testat, cystan ultraljudsundersökt och tänderna upputsade för i höst. Återstår de egentliga tand- och ögonläkarbesöken. Vad som helst annat kan givetvis ytterligare tillstöta helt oplanerat.

Peppar, peppar, ta i trä.

Men hoppeligen kan jag snart börja glädja mig åt årstidens riktiga fröjdeämnen: höstlovsledigt, körjubileum, resor till vårt västra grannland.
Och det bästa av allt: JUL!

Än blommar ju en och annan ros, också här i Kårböle, men nu varslas nattfrost, så det var i grevens tid jag plåtade prakten förra helgen.

20130925-212117.jpg

Annonser