På Facebook skrev en vän om hur viktigt det är att vackra bilder omger barn. Absolut, jag kan mycket väl erinra mig både bilder som fängslade – och bilder som ängslade i barndomen.

Också i mommoåldern tycker jag bilder är omistliga. Våra väggar hemma är fulla, både av ”äkta” konst, konst förfärdigad av familjemedlemmar – icke desto mindre äkta förstås, bilder köpta på resor, fotografier, en salig röra. Men en röra som ska beröra – och som är vår alldeles egen.

Tätast är det på sovrumsväggarna. Jag har läst att vissa av de filosofiska inredningsrörelserna bannlyser bilder på sovrummets väggar. De stör vilan och harmonin, kantänka. Men nog vore det svårt att sova utan bilderna! Här hänger ju hela mitt liv. Ska göra ett litet sammandrag:

1. Fotografier av förfäder, både makens och mina. Här sitter de hos fotografen, morfar Alarik med syskon, farmorsmor Emerentia med maken Anton, här står morfarsfar Edvin med armen om sin Edla, här sitter mormors svåger Viljam i sin enkla arbetarbostad, så allvarlig och vacker i sin ungdom.

2. Sen finns foton av familjen, glada minnen från resor och resultatet av två fotografbesök familjen gjorde när dottern var liten. På det som högtidliggjorde lilla E:s ettårsdag ser barnet förfärat mot kameran och håller ett hårt grepp om mors hals. Se fotografen hade vit rock på sig – och det brukade ju den stygga öronläkaren ha också! Så finns det ett foto av E och hennes J 25 år senare. De sitter på en fontänkant i The Big Apple och är rykande nyförlovade.

3. Inramad är också den hyllningssång till melodi av Mozart vår värd Thomas framförde under en Tysklandsresa då vi råkade fira silverbröllop. ”Ständchen zur Silberhochzeit”, fina minnen. Och så hade E fixat ett fint collage med foton av silverjubilarerna, det har också sin plats på väggen.

4. På väggen hänger också den inramade menyn från Nolita House i New York, restaurangen som ger Macaroni Cheese gourmetstandard. Bredvid hittar man reklamskylten för Messias i Storkyrkan, våren 2008, jag undrar om jag nånsin kommer att få delta i något så underbart och svårt och hisnande i musikväg mer i livet.

5. Strax ovanför sänggaveln hänger en änglatavla jag fått av en väninna, evigt märkt av sjukdomar. ”En vän som du är en stor gåva”, står det, man blir lite till sig av såna ord. Den klassiska skyddsängeln finns också på väggen, hon som ledsagar barnen på den glesa bron över klyftan. Körväninnan som med den bilden tackade för skjutsar till övningarna orkade inte leva, hon finns inte mer bland oss.

6. Foton av barnbarnen fyller förstås ytorna i hela hushållet. Och i vardagsrummet finns ”husaltaret” över släkten, med dopfoton, vigselbilder, studentkonterfej.

Jag kunde hålla på och skriva om detta i evigheter. Summan är: våra väggar och hyllor avspeglar vem vi varit och är. Här hänger förstås bara det som väcker goda associationer, minner om stunderna då det var gott att leva.
Men visst är det fint att ständigt backas upp av sådana tankar.

20130928-164258.jpg