Dom möter en alla dagar på FB – vännernas djurkamrater. Otaliga är bilderna av (mest) hundar och katter, små och stora, rufsiga och lurviga, små dunbollar, ståtliga prickiga, ibland i mattes eller husses sällskap, ibland i hjärtskärande ”in memoriam”-syfte. Jo jag älskar djurfotona, liksom jag älskar barnbilderna.
Jag har ju ingen trogen djurvän att visa upp – just nu. Inte kan man ha det i en höghusvåning där det också bor en allergisk make, där nån sällan är hemma dagstid. Men jag har haft varma hundrelationer, det har jag. Jag glömmer aldrig min barndomsvän från Emsalö, Mopi. Alla de somrar vi hyrde sommarhus där var Mopi och jag oskiljaktiga. Det mirakulösa var att efter nio långa månader av bortvaro från sommarparadiset kom min vän precis ihåg mig när vi återförenades de första dagarna i juni. Det var som vi aldrig varit ifrån varann.
Jag kan precis förstå vad folk talar om när de beskriver känslorna för sina djurvänner. Också i relationerna människa-djur finns begreppet ”besläktade själar”.
Mammas schäfer Mollan fyller sidorna i alla hennes fotoalbum från ungdomen, och ännu femtio år senare dök den trogna, men lite oberäkneliga vännen upp i diskussionerna. Egentligen är vi hundmänniskor i vår familj. I princip alltså, i mitt fall.
Maken, allergikern är akvarist i själ och hjärta. Just nu passar inte en välfylld tank in i vårt liv heller. Men o vad vi har haft många våta vänner. Det mest hjärtskärande avskedet tog dottern E av den personliga guldfisken Gulliver. Han begrovs i Rutiåns vågor, med vikingaceremonier, han begräts och var saknad. Också en fisk kan bli en kär.
Var kom detta animaliska bloggtema från nu mitt i allt. Kanske var det inspiration från mammas album jag råkade bläddra i. Eller dom omtalade porträtten i de sociala medierna. Inte har jag något speciellt budskap heller.
Utom kanske att jag hoppas på ett varmt återförenande med Mopi en dag, bortom pärleporten. För visst måste hunden ha sin plats i himlen, som schlagern trallar.
Jag tycks inte ha ett enda hyggligt foto av Mopi, så det får bli minnen av Mollan här nedan, istället.
Carola Ekrem 