Lite ljuga pryder tal, lite halta pryder gång, så säger ju ordspråket. Metaforiken är burdus, som den plägar i genren. Varför jag kom att tänka på detta talesätt: jo, i dag märkte jag plötsligt, kommen till järnvägstorget på min arbetsresa att det var nån sorts obalans i min gång. En titt på fötterna avslöjade att jag bar opar skor. Av två snarlika svarta par hade sömniga jag i morgonmörkret satt fötterna i en sko av vardera sorten och rusat iväg mot tåget.

Det var nog bara jag som märkte eländet. Ett av skoparen har nämligen betydligt högre klack än det andra. Det blev haltande gång hela dagen.

Ja, man kan ju dra på mun åt sådana incidenter, men de minner om att den dag kan stunda då misstagen blir regel och icke undantag. Då det trots knakande tankeverksamhet kan vara omöjligt att skilja en sko från en annan.

Ålderdomen kommer utan klocka på halsen. Några år äldre kollegan berättade om hur hon häromveckan i god tid ringt på klockan i bussen för att stiga av. Sen satte hon sin bekvämt till rätta och åkte förbi hållplatsen.

Det kan ju också vara stress och brådska som spelar in. En yngre kollega stod i veckan med möteshandlingarna under armen, redo att inleda förhandlingarna. Då det slog henne att man skulle sammankomma i Åbo denna gång, inte på arbetsplatsen. Hon skakades av minnesglappet och jag kontrade med ”om man har för många järn i elden brinner somliga upp”. Efter idoga ordspråksstudier har jag ett irriterande visdomsord att servera i varje situation.

Skofadäsen fick mig förresten att minnas en resa till Sicilien då jag hade packat ner ett par röda sandaler. (Jag har svårt att hitta sandaler som inte skaver och hade därför inhandlat dubbla par av denna bekväma sort.) Den röda färgen var också matchad till semestergarderoben.

Framme i Taormina packade jag upp två vänstersandaler.
Då svor jag så det osade värre än Etna!

20131016-170240.jpg

Annonser