Helsingfors bokmässa börjar vara som julen – den kommer bara oftare ju äldre man blir. Min stigande ålder gör också att jag inte orkar med mer än en mässdag. Det är för mycket, folkströmmar, långa avstånd, för många olika ljud att ta in, ett visst kaos mitt försämrade lokalsinne ställer till med, och allmän ansträngande stämning.

Men mycket är ju lite magiskt ännu, tycker jag. Bokhögarna, javisst. I år hade jag turen att ramla rakt på intervjun med en favorit jag faktiskt tänkt köpa det senaste verket av, deckarförfattaren Outi Pakkanen. Det blev dedikationsexemplar, rentav. Sen är Fontana Medias avdelning varje år en mässa värd- nu blev det Tomas Sjödins senaste, 2 Dagens lösen (en är standardjulklapp åt systern) och superbilliga barnböcker. Sen brukar jag också köpa en glittrig julkalender åt mig själv, en rejäl med garanterat Jesusbarn i 24 luckan.

Magi är också att varje år i det ”finlandssvenska kvarteret” träffa så många bekanta. Det finns personer jag faktiskt säkrast träffar just vid detta evenemang. Ibland, som i dag, blir det också oväntade underbara återseenden. Jag minns hur jag ett år skulle utöva informationsverksamhet för arkivet på mässan. Jag tror att jag 85% av tiden pratade med vänner och bekanta som hade vägarna förbi min disk. Som finlandssvenskt rum är kvarteret intill Edith Södergranarenan oslagbart.

Med bokkassen i hand styr jag sen stegen till Vin- och matmässan. Det blev en stor klump parmesan, några bröd och en vitlökssalami till kvällsvickning. Vid det laget hade jag sällskap av kära maken. Han var på surmulet humör och hade inte kraft för boksidan av evenemanget. ”Jävla snorkiga kulturprissar”, muttrade han, ”och i vägen är dom”.

Efter ett glas rött (och ett lugnande stop för maken) var jag mer än klar för hemfärd, trots att jag vistats på mässområdet endast dryga två timmar. Slut för i år, tack för denna gång!

Men, som det heter i sången, ”i nästa år igen, kommer han vår gamle vän. Ty det har han lovat!”

PS nedan lite mer mässmagi. Landade vid Södergranarenan just när Mammuten – Jörn Donner framträdde. Han var okarakteristiskt solig och sympatisk. En riktig gullgubbe! Kanske kunde man ta en titt på hans dubbeltegelsten till memoarbok i alla fall?

20131025-165559.jpg