I morgon firas fars dag. Det är så högtidligt att rent av butikerna är stängda. Jag ska inte tycka till om vare sig mors- eller farsdag nu. Far bloggade jag om häromdagen, förresten.

Nej, jag vill slå ett slag för de (i festseden) glömda viktiga personerna i ett barns – och senare en vuxens liv. För mig är det moster, Emse kallad, vi har så många Evor i släkten. I morgon är det sex år sedan Emse begravdes. Nästan 86 år blev hon, och i 53 av dem var hon min (och min systers) allrakäraste lilla moster.

Hemma hos Emse och mommo i Tavastehus hade man en fristad. Hit nådde inte grälen hemifrån, här var man en väntad och omhuldad gäst. Emse blev hemmadottern som skötte mor och far. Inte var hon predestinerad till det, kavaljererna var många. Men krigen kom, och den käraste av gossarna kom aldrig hem tillbaka. Så Emse ägnade sig åt sina föräldrar och systerns familj.

Emse var en liten stöttepelare i alla sina dar. När mammas pengar tröt efter skilsmässan var hon den som hjälpte. Köpte studentklänningen, bjöd hela gänget på resor till Leningrad och Tallinn. Stack till en slant här, en uppmuntran där. Fanns. Var tryggheten, stabiliteten. Var hon tog pengarna från kan jag i efterhand inte förstå. Eller livsmodet, för hon var drabbad av en hel del sjukdomar.

Moster Emse var gudmor åt både mig och dotter E. Lilla S, född på juldagen liksom Emse bär hennes mellannamn ”Ingeborg”. S hann aldrig träffa Emse, men på storasyster T:s dop hann hon ännu vara med. Fem generationer av oss är döpta i samma dräkt.

Sen kom de mörka dagarna. Emse började höra konstiga ljud, hon gick ut nattetid, hon tappade bort saker. Demensen slog till. En period av oro och svåra beslut följde. Det var ju 100 km mellan oss, och svårt att få plats på något servicehem. Efter många om och men installerade sig Emse på ett hem, och glömskans dimmor blev allt tätare.

Lyckosamt nog kände jag på mig när slutet nalkades och vakade hos Emse den sista natten. Döden kom, och Emse hade alldeles tydligt begett sig vidare. Det kändes naturligt och som det skulle. Ett ljus tändes av sköterskan och när jag lämnade hemmet hade man hissat flaggan på halv stång. Det var oändligt högtidligt. Vi skrev den tolvte oktober och den första snön hade fallit över Tavastehus. Och 10.11 var det alltså begravning.

Mammorna och papporna firas med pompa och ståt, men det biologiska bandet är inte obligatoriskt när man skapar livsviktiga relationer. Familj och föräldraskap är mångskiftande, flertydiga begrepp. Låt oss inte glömma det. Och firandet kan också tolkas betydligt vidare , vad än festdagen har för namn i almanackan.

Jag skall tända ett ljus för Emse i morgon. Visst var hon vacker i de unga åren, då framtiden ännu verkade ha helt andra saker i beredskap för henne.

20131109-170521.jpg