Det är katastrofläge i världen igen. Denna gång är Filippinerna drabbat. Man kan inte greppa fasansfullheten i hela dess vidd. Det som gör det hela begripligt, och säkert gör att många direkt grabbar telefonluren eller öppnar datorn med hjälporganisationerna i åtanke, är de personliga tv-intervjuerna med krisdrabbade medmänniskor.

Mamman i kvällens nyhetsutsändning som berättade om hur hon, just då hjälpen var nära, hade tappat greppet om sitt barns hand fick det att stocka sig i halsen. I vår lilla värld är vi alla nära varann. Och alla är vi varandra lika i det som är det grundläggande.

Samtidigt sitter jag och vaktar på ett i detta globala ödesperspektiv trivialt händelseförlopp. Arbetsresan till Lund, länge sedan beställd och planerad, kommer eventuellt att infalla mitt i en Finnairstrejk. Vi resenärer skulle alltså strandsättas i Köpenhamn – på obestämd tid enligt nuläget. Resa eller stanna hemma, det är frågan. Tre av oss har redan resignerat och inhiberat sin tur.

I Köpenhamn går det ju ingen nöd på en, men visst känns det irriterande. Strejker är ju alltid till mest besvär för den i sammanhanget oskyldiga parten. Jag tycker orosmomenten av detta slag är rätt ofta återkommande nuförtiden. Ibland är de ju också på våra breddgrader naturbetingande, som den isländska vulkanaskan som dikterade flygtrafiken en intensiv vår några år sedan. Den gången lönade det sig inte ens att bli irriterad, det var bara att vänta och se.

Nå, vi får se om förlikningsman Lonka får nån reda på saken imorgon. Bara man fick veta om det blir si eller så. För detta dilemma är ju trots allt en världslig sak.

I aktualitetssändningen som snurrar i TV hör jag att man intervjuar hjälppersonal som redan är i full aktion bland ruiner och elände. Allt är förstört, allt ligger nere, dödssiffrorna stiger.

Ack vår vida värld. Där ingenting mera är fjärran, utan allt mycket nära.

20131111-211825.jpg

Annonser