Ni som läser min blogg vet att jag är kristen, regelbunden kyrkogångare. Och i dag är det Domsöndag. En av mina favorithelger.

Jag besökte givetvis dagens högmässa. I min nuvarande hemförsamling Kannelmäen seurakunta. Man hade satsat stort . En eminent grupp unga musiker ackompanjerade psalmsången, med invecklade interludier. Det var massor av psalmer, alla sjungna med alla verser. Det var långt, det var tungt, det var domsöndag i all sin glans.

Och jag längtade så tårarna strittade. Efter min nu hädangångna kyrkobänksväninna Christina. Jag ville viska ”huhuh, det var dystra predikningar och dunkel musik för hela slanten”. Jag längtade efter vårt gemensamma skratt. Så jag längtade!

Nå, så ska väl domsöndagen vara. Endel lyssnar på de rannsakande orden i gudstjänsten, andra står vid Alexandersgatan och tittar på julgatans öppnande – en vecka för tidigt.

Ska jag säga! Som tänt adventsstjärnan tre veckor sedan.

Nåväl. Inte en sten kastad.
På vår gård står redan en gran som snart skall tändas.
Och om en vecka ger Gud första advent. Tack för hoppets tid!

20131124-153955.jpg