Ugh, tittade just på min bandning av serien Bron-Broen, andra säsongens final. Formidabelt var det, men gudars skymning vilken ackumulation av dysterhet, fruktansvärda brott, dödliga virus, sanslöst slaktande – ja till sist kan man inte hålla reda på allt hemskt som har timat sedan första avsnittet.

Varför i världens dagar sitter man som spikad och tittar ändå? Ja, det är ju oliiidligt spännande, en välskriven intrig som överraskar. Och poliserna är sympatiska på ett kantstött, annorlunda vis. Man berörs av dem och deras livsöden.

Men så här sent i november är det inte en lyckad serie att kura skymning med.

Det är kolsvart ute, FB är fullt av vänner som redan oroar sig för annalkande halka och isande snö. Inte ens julilluminationerna lyser upp detta mörker. Det är ju riktigt farligt att vandra omkring längs svagt upplysta gator och dikesrenar, inga reflexer räcker till.

Tillbaka till TV, vår ”tröst” i kvällningen. Av nån anledning ser jag på mängder av deckare. Det är ju mest det som bjuds, varvat med lite hektiska advokatserier, en och annan klärvoajant mordutredare och Downton Abbey där man minsann erfarit att handlingen kan ta oväntade dystra vändningar, mitt i myspyset upstairs och downstairs. I min spanska serie om familjen Alcantara har vi just genomlidit mor Mercedes dramatiska cancerbehandlingar, visserligen med lyckligt slut, och i Damernas Paradis har det börjat barka åt fanders med den romantiska tråden.

Det vore lika bra att stänga TV-dosan, ta time-out. Jag kan konstatera att jag inte skrattat riktigt hjärtligt i TV-hörnan på ett bra tag. Gången är den tid då serierna återgav en uppretuscherad verklighet med glansbildsfinaler. Det är reality och värre än så hela vägen.

Det går ju förstås att skräddarsy sitt tittande via film- och seriebutiker av typ Netflix. Men utbudet där är lika mollbetonat, eller av låg kvalitet. Och jag har redan sett alla avsnitt av min favoritkomedi, Modern Family.

Jag känner att jag skulle behöva skratta riktigt hysteriskt ett tag nu, annars försvinner jag i novembermörkret.

Men kolla, jag har tänt en adventsstjärna till, jo, jo, jag vet, i förtid. Den är placerad rakt framför nosen på mig vid skrivbordet. Lite ljusbehandling sprider den.

Kanske jag borde plocka fram nån hederlig gammal komedi från DVD-hyllan. Ljus- och skratt-terapi ordineras härmed mommo Ekrem, av mommo Ekrem.

20131125-202201.jpg

Annonser