I går afton kliade sig T sig väldeliga i hårbottnet när vi satt på pastarestaurangen. Och mycket riktigt, väl hemma hittade mor E en lapp i skolväskan. Löss på gång. Lilla S var också drabbad, och kan man anta, även resten av familjen. Det blev ledig dag – avlusningsdag som final på skolterminen.

Flickorna smordes in med nån sorts avlusningssmörja – inte sabadillättika som i Madicken, men nånting med samma effekt. Tvättmaskinen gick på högvarv, vissa grejer lades i frysen och mjukisdjuren fick bada julbastu.

Och den till medicinen hörande luskammen togs i bruk.

Då kom jag osökt att tänka på salig förfadern, kammakaren Edvin Gotthard Löfström. I min ägo har jag en del av de produkter han i tiden tillverkade. Enligt Ekenäs museums museikatalog, där en hel del förvaras, kan man läsa att i produktionen ingick senaps-, lutfisk- och saltskedar, pappersknivar, bindkrokar och (intressant nog) ett ”föremål att ta ut kärnor ut appelsiner med”.

Men de flesta föremålen ur Löfströms verkstad är det man delikat kallar ”finkammar”, d.v.s. luskammar. Några av dem har jag också kvar i en ask (kolla bilden nedan, notera också den fina hårnålen till vänster).

Man kan nog fastslå att det var luskammarna som var grunden i morfarsfars utkomst. De var i stadig efterfrågan, det där märkliga appelsinurkärnarverktyget måtte väl bara de högre samhällsklasserna ha haft användning av.

Ordet avlusning kan alltså ur vårt familjeperspektiv inte enbart ha haft en negativ klang. Och det känns fint att ha en förfader som kunde vara en bred allmänhet behjälplig genom förfärdigandet av denna ständigt aktuella nödvändighetsartikel.

20131220-211730.jpg