Ljuständartiden är inne. Det vallfärdas till begravningsplatserna Finland runt, här förvandlas grådasket till ett varmt hav av lågor.
Så viktig är denna sed i dag, ja, särskilt gammal är den ju inte som tradition. Men en omistlig del av det finländska julfirandet. De hädangångna har ju nog för all del alltid utgjort en viktig dimension av det folkliga festfirandet.

Också vi gjorde redan i dag turen till familjegraven i Tavastehus. Med på resan var T och S, mor och far stannade hemma i sina tusen julförberedelser – och fick unna sig ett välförtjänt besök på gymet.

Vi åkte upp i det gråaste regnrusk den finska vintern kan erbjuda. I baksätet skallade sången. T sjöng och S fungerade som beställare av olika låtar. Det var allt från en hel drös MGP-alster och Modersmålets sång till en rik skatt travestier på allehanda trallar. De nyskrivna varianterna innefattade mestadels besök på toaletten, kalsonger, trosor, och annat hemmahörande under bältet. Men resan förlöpte nöjsamt, det är viktigast.

Det högtidliga gravprydandet skedde under många frågor från flickornas sida. De stavade sig fram till namnen på gravstenen, och funderade över om moffa och de andra i familjen verkligen tyckte det var roligt att flytta hit till Tavastehus – det var ju i arbetets tecken hade jag förklarat. Man funderade också över varför gammelmoster E aldrig hittat sig en man hon ville ha efter att den mest älskade alltför tidigt stupade.

Flickorna ville ta en tur till huset där de bodde, och få en titt på Klädesfabriken (nu stans flotta kulturcentrum). Sen tog vi en kaffe/saft stund på Konditori Laurell. T och S delade i samförstånd på tre olika bakverk, man kunde ju inte vara säker på smakligheten, bevars.

Mera ljuständande följer på julafton, det blir Sandudds begravningsplats här i stan. Där har vi tre gravar, både från makens och min sida – och gammelmoster E:s Niilo som vilar i en hjältegrav.

Om dom som har lämnat oss sjöng vi också i går kväll på damkörens julkonsert. Det var underbara Koppången med sin sanslöst berörande text. I kören vi gjorde konserten med sjunger änklingen efter goda väninnan som dog i våras. Koppången hade en speciell betydelse för oss denna julperiod. Vi enades om att det kändes bra att sjunga, sång helar.

Hela natten drömde jag sedan om väninnan C. Hur hon samtidigt var borta och närvarande. Men det var bra drömmar.

Julen är i sanning en period då alla, levande som döda, är med oss här i tiden, i havet av fladdrande lågor.

20131222-181240.jpg

20131222-181401.jpg

Annonser