I helgen har jag tittat på de sista avsnitten av några epokserier med kvinnoarbetstema, den brittiska Zola-filmatiseringen ”Damernas paradis” och den svenska ”Fröken Frimans krig”. I båda serierna var det dugliga fruntimmer med drive och idéer som försökte komma in på handelsbanan. I ingendera serien gick det galet, ja fröken Friman och hennes framgångsrika ”Svenska hem” har ju rent av verklig bakgrund.

Så öppnar man Hufvudstadsbladet den 2 januari, rejält dryga hundra år senare, och läser en på paradplats publicerad insändare med rubriken ”Emancipationen skjuter långt över målet”. Jag antar att rätt många läsare tagit del av innehållet. Det har diskuterats och bloggats och facebook-pratats mycket om texten.

När jag först läste den fick jag känslan av att det var frågan om skämt eller parodi. Att ingen på riktigt kan anse att kvinnor ska ge plats åt de unga (männen?) på arbetsplatserna, göra äkta män och barn nöjda, leva ut sig i hemmets sysslor, ja rent av få lite tid över för sig själv och så smått få ta del av världen utanför hemmet. Det hela osade ju ålderdomligt ren på butiksföreståndare Dagmar Frimans tid och i varuhuset Paradiset.

Men det var menat på allvar, det var det. Och skrattet fastnade i halsen. Sen slirade kommentarer och diskussion iväg. Och då blev det skevt på annat vis. ”Jag har trott att hemmafrun mest är nån sorts ideal, snarare än något som existerat i någon större utsträckning”, skrevs det t.ex. i en tråd.

Vår syn på historia och vår samhällsuppfattning är ofta summan av våra egna begränsade levnadsperspektiv. Mitt perspektiv är hemmamammans dotters. I höghusen i 50-talets förorter satt horder av unga kvinnor hemma, medan makarna åkte in till stan på jobb och syntes till vid middagsbordet på kvällen och på söndagarna. Inte fanns det dagisar, inte hade kvinnorna alltid så mycket skolning att falla tillbaka på, inte var det riktigt fint att inte kunna bli försörjd heller, ja, det var ju helt enkelt systemet.

Makens mamma å sin sida återgick till sitt kontorsjobb efter nån månads moderskapsledighet, sen bars lille Leif runt bland olika tanter i bekantskapskretsen, och några barnflickor figurerade också – det kan inte ha blivit många penni över av svärmors lön. Det låter kaotiskt, det gör det.

Mamma då? Hon blev galen på att sitta hemma, hon tappade självförtroendet, fick en massa krämpor, det blev skilsmässa och efter det aldrig riktigt roligt. Utom äntligen omsider på jobbet, i telefonväxeln där hon fullkomligt blomstrade upp.

Så vad vill jag säga? Att det är obegripligt att folk av insändarskribentens art inte dött ut för länge sen. Att det är jätteviktigt att fokusera kvinnohistorian mot de historiska och socialhistoriska realiteterna. Så vi inte beskådar och bedömer allt ur vårt mikrohistoriska lilla perspektiv.

Därför tycker jag det blir spännande att läsa kollegan Lena Marander-Eklunds bok om livet som hemmafru i det efterkrigstida Finland. ”Att vara hemma och fru”, heter den, kommer ut i vår på Svenska litteratursällskapets förlag.

Jag har hemskt svårt att tro att damerna på bilden nedan kommer att ”vara hemma och fru”. Fördelningen av föräldraskap, karriär, fritid och livsdrömmar måtte ha blivit utjämnad när de ska etablera vuxna liv!

20140104-190813.jpg

Annonser