Oxveckorna släpar på. Lite klarare och ljusare är det vordet, men samtidigt har vinterkylan slagit till.
Jag hade nästan slutat räkna med dess ankomst. Nu är jag påpälsad som en Michelingubbe, jag är fasligt frusen av mig.

Med bara glasögonrutorna utanför yllehalsduken tultade jag runt i stan i går. Men det fanns vår i luften att hämta, det trodde jag inte.
I vår förortskyrka annonserades plötsligt pianokonsert med svenske musikern Philip Ljung. Jag vet inte hur det kom sig att han skulle spela Chopin just i Gamlas kyrka en helt vanlig tisdagkväll.

Vi var ett trettiotal påpälsade som rultade in i kyrksalen. Snart vällde de över oss, de grandiosa valserna, de energiska etyderna och hurtiga mazurkorna, Polonaise heroique i sin mäktighet, de drömska nocturnerna.

Jag tyckte flygeln inte var riktigt perfekt stämd, men å andra sidan är Chopin sån, nästan lite skrällande i sin ibland vansinniga intensitet. Plötsligt flög jag hit och dit i tid och rum. Till ungdomens pianolektioner och svärmiska dyrkan av romantiken. Till Valldemosa på Mallorca och därmed till Medelhavet, värmen och sommaren.

När jag kom hem hade maken levererat den blombukett jag fick till tack för föredraget jag höll i hans skola på dagen. Jag öppnade paketet, rosa rosor, rosa tulpaner.

Och plötsligt kändes allt mycket varmare och mera möjligt.

20140115-191057.jpg