Tömningen av svärmors källarskrubb har börjat. Om några veckor går flyttlasset till Kristinagården, sen ska lägenheten hyras ut i rappet. Det brådskar. Och det väller av grejor, både upstairs och downstairs.

Maken och jag var lite duktiga i dag och fick halva källaren tömd. Jag hoppas svärmor inte har ärende till sopsorteringshuset i helgen. Vi har nämligen fyllt kärlen där ganska effektivt. Hon kan bli både förstämd och rasande när hon ser allt vi slängt. För henne är det ännu gångbara ägodelar. För oss är det böcker ingen nånsin mer kommer att läsa, gamla malätna kläder och pälsverk, söndringa lampor som lagts undan för eventuell reparation – för tiotals år sen, en halv dammsugare, tomma mappar, c-kassetter i högar.

Men. Sen finns det som inte kan slängas utan en närmare titt. Några lådor med brev och vykort. Morbror N:s memoarer, tätt maskinskrivna. De tar upp ett femtiotal mappar, han tycks ha författat flera sidor varje dag. Jag måste kolla om det vilar en Knausgård i dessa mappar. De måste alltså skeppas över till vår källare för vidarebehandling.

Något som direkt fick följa med hem till oss var däremot en bedårande samling sniderier maken förfärdigat i skolslöjden. Dom blir roliga att plocka fram till jul!

Till sist den mest mysteriösa artefakten av alla, en låda fylld med nycklar. Stora och små, nya och av äldre modell, nycklar i knippen, tiotals och ytterligare tiotals nycklar. Nycklar till glömda, okända dörrar. Av nån anledning hade jag inte hjärta att slänga lådan. För mycket symbolik och metaforer svävade kring den samlingen.

Det är ju det källarröjning ofta är. Undanröjande av nycklar till dörrar som aldrig mer kommer att öppnas.

Nej huamej! Nu går maken och jag på pizza. Och sköljer bort flyttdammet och melankolin med lite öl och vin.

20140118-140231.jpg